Har alltid haft PMS-känningar i varierande grad men nu efter andra barnet har det uppnått sina höjder. Jag är en arg bitch, arg som en varg för minsta lilla, jag ryter, jag skriker, jag är frustrerad . Jag vill rymma hemifrån varannan dag, jag känner mig snärjd och instängd, jag är... bitter, jag är deppig. Jag inleder provocerande diskussioner, jag bråkar med bästa vänner, en vredeskittel kokar ständigt i mitt inre. Och så har jag ett ständigt sötsug. Så är det typ 7-10 dagar (!) per månad. Den resterande tiden är det lugnt och jag njuter av livet. Mest synd är det nog om min familj, barnen i synnerhet. De har en Dr Jekyll och Mr Hide - morsa! Kan inte vara tryggt i längden?
Löpningen hjälper en hel del och så lite vitamin B6. Vi får se hur det går i fortsätningen... Får kanske ställa mig på kö fför lobotomi hos nån kvacksalvare?