Igår träffade jag bästa Tjejgänget, gänget som jag är så tacksam för att ha lärt känna på fjolårets Tjejmarathon. Vi springer ihop, pratar löpning och utmaningar i massor utan att någon lyfter på ögonbrynen eller tycker vi är tråkiga. Coyntha och jag möttes i stan och laddade med ett gäng mumsiga tacos från La Neta; vill ni uppleva äkta mexikanska tacos så ska ni gå dit! Sedan mötte vi Nina och Naiti vid Hammarbybacken! Jag har inte varit där sedan ett roligt men lite vingligt nyårsfirande 2001 och nu skulle vi upp 10 gånger; chefen Nina bestämde! Och varför inte?
Vi började med att gå upp i den branta och långa backen för att sedan springa ner så fort som möjligt. Fallhöjden på backen är hela 85 meter och längsta nedfarten 750 meter. Det finns flera olika vägar, en del lite snällare men ändå är det brant kan jag lova! Vi tog lite olika vägar, jag försökte springa upp så långt upp jag kunde för att sedan övergå i snabb marsch. Sedan rusade vi ner! Tekniken vid nedförslöpning är att släppa loss kroppen, låta den rulla, inte bromsa ner med lårmusklerna, ha armarna lite utåt och hela kroppen avslappnad. Givetvis får man ganska hög fart och det är lite läskigt i början men efter ett tag går det bättre och bättre. De sista gångerna var jag lite trött i benen och var tvungen att fokusera på var jag satte fötterna extra noga för att inte trampa fel och skada mig!. Coyntha som förra veckan var på ett trailläger i High Tatras i Slovakien berättade att man ska försöka hålla blicken ca 4 meter framför.
I am on the top of the world!
Sista uppförsgången blev det jag älskar - "nu dödar vi benen"-löpning dvs springa så långt man orkar, vila en kort stund och sedan fortsätta! Det gick förvånansvärt bra (tack kroppen!) och sista metrarna kändes det som om jag fick en knuff i baken, så lätt gick det! Starka Nina gjorde 10 toppstigningar med jag och Coyntha hann med 8 st! Vi snackar nog för mycket! :o)
Tack tjejer för ett underbart pass. I will be back! Jag älskar att springa i backar!
Starka tjejer efter 8 uppstigningar!
