Lucka nr 18

Förutom rehab (jag står duktigt i trappan och jobbar med min vad och hälsena morgon + kväll!) så blev det lite kettlebells ikväll! Sugen på mer och tuffare träning! Har lagt av mig lite men är nu på banan igen!

Lucka nr 17

Nu är det på allvar! Jag MÅSTE rehabilitera tillbax min onda hälsena/vadmuskel i högra benet! Panik! Har inte sprungit på 1,5 månad och det är oförändrat stelt och ont som f*n! Och jag som vill börja springa nu!
Så nu bli det daglig rehab morgon och kväll enligt detta program!
Amen!

Lucka nr 16

cirkelträning 1,5 timme (nu börjar det likna något) och sedan pulkabacke!

Lucka nr 14

Idag var det bästa bästa luckan - en mysig träff med 12 andra löpartjejer. Men vilka tjejer - några som sprungit över 10 mil på Bislet under 24 timar för några veckor sedan, nästa alla har sprungit Tjejmarathon i somras, en hade gjort Ironman (woman?) i Kalmar i somras. Samtliga tuffa och så trevliga.

Bild lånad av Coyntha

Några sprang i snöovädret runt Djurgården medan vi andra dukade fram vårt julbord på Naitis jobb på Östermalm. Sedan satt vi och åt got men ffa samtalade om livet, oss själva och vår löpning som vi för en gångs skull slapp försvara! Tack brudar!

Lucka nr 13

Sankta Lucia...
Det blev 1 timme stentuff cirkelträning! Yeah!

Lucka nr 10

Kunde ha varit dans på Nobelbanketten men blev urjobbiga 5x1 min planka!

Lucka nr 9

Cirkelträning 1,5 timme!

Lucka nr 8

Springa upp och ner i pulkabacken med barnen!

Lucka nr 6-7: stängt pga snö och livet!

Hahaha!
I onsdags blev det bara en jobbig promenad i djupsnö för min del. Jag kom inte hem pga snöovädret och sov över hos en jobbarkompis! Och de andra dagarna kom livet emellan.
Idag satsar vi på pulka och skidor! Yeah!

Lucka nr 4

Jag gillar träning som är tidseffektiv som tar 20-30 minuter och som lämnar en svettsjö under en och hjärtat i halsgropen.
Därför gillar jag ex Crossfit, 400 reps workouts och effektiva intervaller! Eller... gillar och gillar... medan jag gör det jobbiga är det inte kul men efteråt är det himmelriket!
Idag stog 20 minuters BFL intervall i luckan.
BFL = Body For Life som min man kört vid 2 tillfällen har mycket effektiv träning bl a de progressiva intervallerna som jag gillar mycket. Ser ut som en såg i profil: 1 minuts intervaller med intensitet: 5 6 6 7 8 9 6 7 8 9 6 7 8 9 6 7 8 9 10 6
Puh!
Gjort!
Nu är jag nöjd!

Lucka nr 3

Inte så jobbigt idag men efter en vaknatt med kräkande barn är jag inte så tuff! 3x20 armhävningar. På tå förstås.

Lucka nummer 2

Idag blev det 1,5 timmes jävligt jobbig cirkelträning. Upplägget var 3 set a 7 övningar sedan puls, sedan en fjärde cirkel och puls. Jag märker direkt vilka mina svaga punkter är. Just nu är det bål och axlar!
Efter detta blev det en timme i pulkabacken med två vildingar. Det var härligt! Älskar vinter! Älskar snö.
Undrar vad som döljer sig bakom lucka nr 3?

Jävligt jobbig julkalender - lucka 1

Träningsglädje Sara har startat en FB grupp som heter "Jävligt jobbig julkalender". Jag älskar hennes galna utmaningar. Hela november streakade jag yoga! Och nu ska jag ta ett litet träningspass varje dag.
Har gjort i ordning en liten burk där jag stoppat 24 lappar med olika träningsupplägg. Spännande.
Idag blir det 30 minuters yoga!

Hälseneinflammation from hell!

Ja, tyvärr. Egentligen så har jag haft den sedan i april men inte vilat och rehabtränat tillräckligt...
Jag bara tejpade foten, tog Ipren (ja, jag vet, inte bra) och körde på alldeles för hårt.
Så nu har den blossat upp ordentligt och det går inte ens att hoppa och landa på högra foten en enda gång för det gör j****t ont!
Så det är TOTAL löpvila sedan 2 veckor och kommer vara så framöver tills det är helt bra.
Känns trist på sätt och vis, jag saknar min löpning men jag ska satsa på powerwalks, simning och ffa styrketräning. I torsdags var jag på ett tufft cirkelpass och märkte hur svag jag blivit. Så nu är det en stark muskulös kropp som är min målbild. Och så daglig rehabträning för foten såklart! ;o)

400 reps workout

När det är ont om tid....kvalitativ snabbträning med inspiration från Nina B.

50 av varje:
burpees
armhävningar
saxhopp i planka
knäböj
knä mot armbåge i planka
knäböjshopp
dips
benutfall bakåt

Jomantackarjopulsenitoppenochsvettigsomfan!

Kommers i hälsans tempel

Jag var på mässan Allt om Hälsa i fredags. Mässans ledord var mod....som jag tyckte lyste med sin frånvaro. För mig betyder mod att välja gå sin egen väg och inte den som alla andra vandrar. Jag önskar att man kunde se mera av detta bland mässans utställare. Istället var det full kommers på pulver, piller, "ytbehandlingar", konstiga manicker och mollijoxer som tog all uppmärksamhet ifrån det som den verkliga hälsan handlar om - att sköta om sin kropp genom att motionera den regelbundet och ge den bra mat! Enkelt! Till det behövs inga kontstigheter vilket vi i I-länderna tycks tro.
Roligast på mässan var att träffa Coyntha och Nina!

 Jag missade tyvärr några värdefulla seminarier om Rawfood med Erica Palmkrantz och om Sockerberoende med Anna Hoffert.
Mässans höjdpunkt blev Fredrik Zillén med sin roliga föreläsning Spring snabbare där han kort drog igenom de viktigaste punkterna  i löptekniken han döpt till KALAS. Mer om denna kan ni läsa på hans hemsida.
Jag och Coyntha provade på Chiball yogan. Vet inte riktigt vad det gick ut på och kändes inte som yoga men man lär sig alltid något nytt!

Någon poledancing prövade vi aldrig men imponerades av "dansarnas" styrka!

30 km springlycka på Sörmlandsleden

 Vilken härlig dag det blev igår med delar av Tjejmarathongänget på Sörmlandsleden. Det var perfekt temperatur för att springa och trots att det duggade av och till så var det en njutningsfull löpning i den vackra sörmländska skogen som antagit höstfärger!

 Vi möttes på Centralen och tog pendeltåget till Huddinge C. Där började vår löpning mot Gladö kvarn.
Terrängen var varierad men mest var det skogsstigar med stenar, rötter och hala löv vilket var utmärkt för att träna mer trailteknik. Det var en del backar som denna värsting som saknar motstycke! Släng dig i väggen Ursviksbacken eller Abborrbacken!

 Och det blev löpning på hala spångar och broar och det gjorde inget att fötterna blev blöta och leriga!
Vid Visättra tackade Svetlana för sig och strax före Gladö Kvarn (dit de rika skickade sina kläder för att tvättas på 1700-talet!) även Maria som ska springa marathon i Dublin om ca en vecka! Heja Maria!

 Vi fortsatte mot det vackra Paradiset där vi tog en snabbfika. Jag hade med mig en pytteliten termos med kaffe i - Gud så gott det smakade och det räckte med några munnar till alla! Tack Nina för fantastiskt goda lakritsbollar! De gav mig bra med energi på nästa etapp.
Vi fortsatte längs leden som är mycket välmarkerad och bra underhållen.

Vi passerade så många vackra platser och när det är ren nöjeslöpning utan tidspress mm så kan man ju stanna och beundra naturen så länge man känner för det. Efter Paradiset fortsatte vi vidare mot Handen.

Vi mötte flera vandrare med ryggsäckar. Jag kände en gemenskap med alla som var ute i naturen denna dag och inte låg i soffan! Det gäller att ta sig ut genom dörren, det är det svåraste! Sen är det lätt att vara ute!

Vi kom till Handen efter kanske 5-6 timmars löpning och tog pendeltåget in till stan. Vi var trötta men fnittriga och började genast planera för fler upptåg med "gänget". Bland annat så har vi nu en FB grupp som heter "Vi som springer långt" för att kunna samla alla som vill springa på detta sätt!
Jag är så tacksam för  Tjejmarathon! Inte bara att den lät mig spränga mina gränser i löpningen, den har oxå gett mig en massa nya vänner! Tack tjejer!

Och idag känner jag djup tacksamhet för min kropp som låter mig springa mil efter mi utan större skador (lite ömma blåa tånaglar och en öm ankel bara). Det är STORT!

Men nu blir det lite lugnare löpning och mer styrka och yoga!

Bilder lånade från Coyntha och Nina B.

Varde ljus!

Igår kväll provade jag för första gången denna lampa Led Lenser H7:

Shit pommfritt! Vilket ljus! Fantastiskt! Förra vintern hade jag en Silva Ranger med lumen 30. Jag tyckte den var jättebra. Men barnen slarvade bort den i vintras och jag var tvugen att skaffa en ny. Inspirerad av Annie köpte jag Led Lenser H7 som har lumen 170! Fattar ni vilken skillnad! För ungefär samma pris!

Jag svär i kyrkan

För två veckor sedan sprang jag maraton i Warszawa. Jag hade sen tidigare bestämt mig för en viloperiod i min löpning på ca 3-4 månader. Alltså inga kvalitetspasset, inga långpass, max två pass i veckan. Under den tiden vill jag att fokus ligger på styrka, stretch och yoga.
Jag har inte sprungit på två veckor. Nada! Och vet du vad? Det har känns skönt - ingen press, inget tvång. Förra helgen var jag sugen (det är den känslan jag ville få fram med lite total löpvila) men hann inte, paddlade kajak istället! Så ovanligt för mig att inte springa fast jag är frisk, att bara observera tankarna kring löpningen som rör sig i skallen min.
Idag sprang jag en mil i gott sällskap. Det var OK, inte någon superduper skön upplevelse men det gick lätt. Men foten gör ont, och vaden.... Så har det varit sen maj. Trots vila, rehab, naprapat, akupunktur, kinesiotejp mm. Det gör mig deppig. Kanske är det det som gör att jag inte känner för att springa?
Just nu laddar jag inför lördagens löpning på Sörmlandsleden med bästa Tjejmarathongänget! Jag hoppas jag kan springa med glädje men just nu verkar 3 mil i terräng som nåt oöverkomligt! Fast jag vet att ett gott sällskap och vacker natur kan göra underverk!

Chuck Norries did never run Warsaw marathon!*

En vecka har gått, träningsvärken har lagt sig. Jag har låtit musklerna vila ordentligt och ännu inte sprungit något pass. Jag tror jag har smält det stora i att jag äntligen sprungit en "riktig" mara dvs en marathon i en stad, på asfalt. Jag har  i juni sprungit en Ultra i form av nästan 6 mil på Roslagsleden genom Tjejmarathon och i augusti blev det en tuff Fjällmara i form av AXA. Någonstans så tyckte jag, att jag trots i mitt tycke inte så bra form,  lyckades genomföra dessa två bara  för att de var i terräng (man får ju gå i jobbiga uppförsbackar) och i gott sällskap (= man får prata och på så sätt avleda det jobbiga). Men nu skulle jag bekänna färg - klarar jag en riktig (läs: tråkig) asfaltsmara? Pallar mitt psyke för det? Mina ben?

Att välja maran just i Warszawa var på sätt och vis en självklarhet, det är ju min hemstad och min släkt bor där men in i det sista tvekade jag faktiskt på om jag skulle ställa upp. Jag har varit väldigt omotiverad till lopp på sistone. Loppen sporrar mig till att börja med, ger inspiration, motivation men efter ett par  tre månader så hänger de över mig som ett prestationshot, pressar, stressar, tar bot glädjen istället. Så det är därför jag varit så ambivalent på sistone - ska jag springa, vad ska jag springa, hur ska jag springa? Nu bestämde jag mig bara för att stänga av detta prestationstänkande och bara fokusera på GLÄDJEN i att röra på mig! Jag bestämde mig för att springa med ett stort leende på läpparna och tänka GLÄDJE! Dagarna innan laddade jag med god men bastant polsk mat hemma hos familjen och med att träffa Coyntha och hennes man. Tillsammans hämtade vi ut nummerlapparna och goodiebagen på den nybyggda arenan Narodowy som gjordes i ordning  för fotbolls-EM som var i somras. Målgången skulle vara just på arenan och såväl medaljen som T-shirten vi fick försäkrade att vi skulle bli arenans hjältar. Kan man motstå detta? 

Söndag morgon 30/9. Jag och Coyntha äntrar arenan; det blåser snålt och in i det sista dividerar vi kring klädseln för dagen. Efter väskinlämningen och BajaMajabesöket (i kön hejar jag på en man från hemkommunen Vallentuna!) är det dags för start på Poniatowskibron. Det är mäktigt men vi är inte många, knappt 7000 pers startar varav 745 kvinnor, en liten mara förstår man; samma dag springs det i Berlin ju!

 Jag och Conny springer första milen ihop, Det är fint, platt, vi springer i citykärnan och Gamla Stan. Jag berättar det lilla jag vet. Vi springer intill 4:45 tjejen med ballongerna: hon har ett stort följe då hon tydligen under hela maran berättar oavbrutet om stadens historia! Tänk om man hade såna guidade turer i Stockholm - Sightseeing by running! Vi träffar på en svensk dam och  hejar på den skolöse löparen som lite väl glatt (läs: utan förstånd?) hojtar att detta är minsann hans 48:e mara på 5 år - barfota! Vilken tok! Vid någon vätskekontroll tappar jag Conny och fortsätter själv. Nu är det betydligt tråkigare - raka breda gator där man ser löparna flera kilometer framför. Jag pratar och pratar, det är mitt sätt att låta loppet gå! Jag springer i 6:30-tempo och tycker det går lätt - löpningen som pratningen! Jag pratar med en man från Zielonka som sprungit alla marathon i Warszawa sedan starten 1979; han skrattar när jag bjuder in honom till Stockholm "jag är för gammal för sånt". Jag springer vidare. Mitt nästa samtalsoffer (ja, jag pratar flytande polska) är en ung småbarnspappa som inte tränat alls! Jag uppmärksammar honom då han låter som ett ånglok, pustar och stönar. Han tänker ta sig i mål oavsett vad. Jag får honom att skratta lite och ser att det går lite lättare för honom. Nästa samtalspart är en tjej från staden Wroclaw som springer i sin stad med polska motsvarigheten till Team Stockholms Marathon! Kul. Hon berättar lite om deras träningar, hennes uppladdning mm.  Vid varje vätskekontroll fyller jag på min lilla PET -flaska som jag håller i handen med vatten och stoppar i 0,5-1 st Resorb som jag har i en liten påse kring midjan. Före maran tog jag en Snickers och från timme 2 kör jag en Perpetuem Solids varje 20:e minut. Det tar en kvart att peta ut dem då de fastnar mellan tänderna; man har att göra!  Det funkar hela vägen - någon energibrist upplever jag verkligen inte, och jag dricker duktigt. Organisationen kring maran är super - det är massor med vätskekontroller med vatten, bananer och Powerade. Det jag börjar lida brist på är motivation! Det börjar kännas tråkigt och jag har ont i fotsulorna; de är inte vara vid hårt underlag! Strax före 25 km gör jag sällskap men en ung man som går; han heter Rafal, det är hans andra mara men det längsta han sprungit är 2 mil. Han börjar jogga med mig och när vi passerar 25 km:s kontrollen så hoppar vi i luften och jublar lite - det är hans rekord ju!

Sen träffar jag på coolaste löparen ever - Pan (=herr) Kazik! Han är Polens motsvarighet till Rune Larsson. Han springer och springer, detta var hans 125:e marathon. Han är den ende polacken som sprungit en mara på ett fartyg till havs! Och han har vunnit ett 48: timmars i .... dans! Och han är en stor Beatles-fan! Vi pratar och pratar, kommer ifrån varandra vid 30 km, kommer ihop igen vid 34 och har en fin konversation. "Spring Madziu (mitt polska smeknamn), jag ser att dina ben vill springa fortare än mina, tänk inte på gammelgubben!". Vi skiljs åt men ses en kort stund efter målgång på arenan

Foto: Göran Sedvall

 Nu är det tungt mentalt; benen är lite stela, fötterna ömma men jag vill bara komma i mål. Vid 35 km ska jag belöna mig med en Snickers men skjuter upp det till 37 km. Då tar jag en tugga men den bara växer i munnen och jag slänger den. Publiken är fantastisk - folk hejar intensivt och mycket personligt; hela skolklasser står med pompoms, trummor, utklädda. Jag passar på och "tar femmor" men min högra hand - jisses vilken kraft det ger. Det är sånt man missar under en terrängmara där man är själv med  naturen.
Väldigt många löapre, ffa unga till synes vältränade killar, går. Har de inte tränat??? Så många brukar inte gå på SM har jag för mig. Nu är det svårt att få folk att prata, att få igång dem!
Men nu är det inte långt kvar! Några kilometer bara. Men, vems ljusgröna tröja ser jag några hundra meter framför mig om inte Coynthas??? Jag blir själaglad och hinner ifatt henne! Vi springer den sista kilometern ihop, hand i hand går vi i mål på Naradowy! Vi är HJÄLTAR!

                                                            Foto: Göran Sedvall
Jag klarade det! Jag klarade det! Jag blir rörd och det vattnas lite i ögonen men glädjen vinner över tårarna och jag tar stolt emot min medalj, som om jag stod högst på pallen! Det var verkligen en upplevelse. Ännu en gång har min kropp visat sig vara stark, ännu en gång har mitt psyke klarat pressen. Och jag LOG hela maran även när den där glädjen var bitvis mer inbillad än sann! TACK Conny; du är fantastisk som bara springer och springer och får mig med på alla dessa galenskaper. Utan dig hade jag suttit hemma och sprungit 5-kilometers lopp. Det kommer jag att göra framöver men nu vet jag att jag klarar mer!
Nu avslutar jag årets säsong med en fin medalj och 3 maror i bagaget! Och inte minst en massa minnen och många nya vänskapsband! Vem vet vad jag kommer att hitta på härnäst.... En sak är jag fortfarande säker på : detta var min första och sista asfaltsmara! Det kändes inte bra för min kropp att springa så länge på hårt underlag. Jag är ju trots allt en terrängtjej och att trippa och valsa mellan stenar och rötter i skog och lera är mera min grej! Nu ska min kropp få vila från löpning. Fram till nyår är det sokus på styrka + smidighet, ett löppass i veckan... Så att jag blir sugen igen!

* så stod det på en hemgjord affisch längs med vägen; en av de finaste och bättre motiverande hejarorden jag varit med om!

Warszawa marathon

Hur det gick? Jo tack! Jag klarade att springa hela och överlevde! Är nu mycket stolt över min prestation och nöjd med tiden som landade en bra bit under 5 timmar! Snart kommer en längre redogörelse!

Topploppet

Precis hemkommen från Hagaparken och årets upplaga av Topploppet. Vi var hela 4 lag från Kårsta-Ekskogen + ett gäng juniorer som sprang. Vi hade eget tält och glatt support! Jag njöt av att vara en del i den stora gemenskapen! DET VAR ROLIGT om än lite jobbigt  ATT SPRINGA IDAG! Jag hade några svackor och min tid (som är 6 minuter över mitt PB) är jag oxå nöjd med för jag har inte tränat fart på länge och kroppen vill gärna hamna i lite drygt 6 minuters tempo (den tror att det är långlopp, hihi).

                                                                      Foto: Katharina Thäberg. Jag i den röda kepsen!

TACK alla för en mycket rolig dag ihop! Grattis alla till fina tider!

två pass två känslor

Warszawa marathon närmar sig med stormsteg och jag känner mig mindre och mindre förberedd! Jag är inne i en klar löparsvacka men om det en annan gång. Förra helgen, hemkommen från soliga Spanien, drog jag iväg på lite löpning med Miranda och co - Ursvik All In. Men ingenting stämde den dagen och det var länge sedan som ett pass kändes som tungt för hela kroppen. Jag drog slutsatsen att jag hade en infektion i kroppen och droppade av efter 15 km. Dagen efter hade vi kräksjuka hemma och vi alla var lite förkylda och sega. Så jag vilade hela veckan men i lördags tänkte jag att nu är det dax att ta ett långpass för att testa formen. Förutsättningarna var bra på alla sätt och jag laddade som jag brukar. 

Men nej, ingenting stämde - visserligen fick jag ihop 23 km men hade en rejäl svacka vid 17-18 km då jag började gå fast krafter fanns kvar. Viljan fanns inte, det var helt enkelt inte kul.

Man kan inte ta igen de pass man tränat, säger Coyntha, och det är sant. Jag har just mest kört kortpass i och för sig blandat frekvent med kvalitetspass men ändå. Hursomhelst, känslan av olust fanns där och det var inte kul.... Jag började fundera på att hoppa av maran helt. Och helt säker på att jag ska springa är jag faktiskt inte. Jag åker ner och umgås med min mor och känns det bra så startar jag... Medaljen är ju så himla fin!

 

Igår var jag ute och joggade med Kårstajoggers. Det blev några lugna kilometer som jag avslutade med 6 st riktigt intensiva backintervaller! Och de satt! Det var härligt och jag kände åter äkta löparglädje både under och efter passet! Härligt. Det kanske finns hopp för mig. Nu på lördag är vi 24 personer från Kårsta och Ekskogen som deltar i Topploppet. Det blir en test för min motivation!

Håll tummarna!

Träning i värmen

Vi har varit på spanska solkusten i en vecka, tankat sol och värme som en liten kompensation för den fuktiga sommaren här hemma. Det har varit underbart. Mina gamla knakande leder blievlite mjukare i värmen och kroppen och själen mådde bra av så mycket tid med familjen. Jag och de små pojkarna har badat både i pooler och i havet i timmar varje dag. Vi har hoppat i vågorna, byggt snäckprydda sandslott som minuten senare spolats bort av havet, bodysurfat, sprungit på stranden, skrattat och myst. Jag och maken har bara slappat och druckit lite Rioja under de varma kvällarna. 

Men vi har även (till grannfruns stora oro) även tagit oss ut och sprungit lite. Vi har sprungit var för sig men tipsade varande om rundorna. De första gångerna sprang vi kvällstid men då var det faktiskt fortfarande för varmt för min smak (27 grader) och den medhavda vattenflaskan tömdes snabbt! Jag svettades som en gris. Sista passet blev ett platt morgonpass och det kändes lite bättre!

 De första var rätt så jobbiga för de gick upp i bergen. Utsikten var hänförande men jag insåg snabbt att någon marathon i värmen blir det aldrig för min egen del; i värmen presterar jag uselt. Jag är glad för att det totalt blev 3 joggpass; 18 km sammanlagt, 2 yogapass (på underbara takterassen, som gjord för det!) och 5 (!) st styrkepass! Kan varmt rekommendera Exetubes i packningen nästa gång ni ska på semester!

Så hur är formen inte min nästa utmaning den 30:e september? Långt ifrån bra men.... jag kommer i alla fall vara solbränd på startlinjen! ;o)

Mina enda bekymmer med terränglöpning...

är jordnära, gula och väldigt goda...

Jag kan inte låta bli att spana efter svamp i skogen, jag är som en hund som fått vittring. Och vad gör man om man hittar värsta svampstället när man inte har en korg med sig? Jo, man tar av löpartröjan, knyter den och lassar kantareller i den!
Och en tröja,den oranga Lidingö Ultra, kan tydligen rymma väldigt mycket svamp!

Det blev flera liter kantareller men bara 4 km i skogen! Men det blev bra träning ändå. jag sprang bara off trail och det var stundvis mycket svårt då de har precis avverkat och det låg träd huller om buller överallt!
Men vad gör det om 100 år!

AXA Fjällmarathon 2012 - The Story

Det har gått en vecka sedan Fjällmaran. Minnena har inte börjat blekna än men känslorna har gjort det. Jag ska försöka trots det återge dem.
Team El MaCo dvs Coyntha och jag klarade det; vi kom i mål efter ca 10 timmar i vacker fjällmiljö! Det var löpning, klättring, lufs och promenad och som Coyntha skrivit på sin blogg - det var en upplevelsetävling. En tävling med ca 500 startande; de flesta såg så proffsiga och vältränade ut. Och så vi...kanske inte lika vältränade och med ingen erfarenhet av fjällöpning men med mängder av nyfikenhet och entusiasm! Det kändes lite som att starta i OS!

Banan var 43 km lång men att klara distansen var aldrig ett tvivel för mig; jag undrade mest om mina ben och mitt psyke skulle klara de 1800 höjdmeter som väntade oss! Vi intog 3 fjälltoppar under loppet - Skalknippen (939 m), Hållfjället (ca 800 m) och så det högsta av de alla - Ottfjället (ca 1100 m). Det visade sig att det inte var distansen eller höjdskillnaderna som blev största problemet för oss utan den otroligt leriga terrängen, full av lömska stenar och rötter. Leran var på sina håll så djup att man sjönk ner till halva vaden nästan och jag fick knyta om mina skor flera gånger för att inte tappa de i gyttjan! Just de tekniska partierna med mycket sten och rötter i nedförslöpning tyckte jag var de roligaste. Jag rusade fram trippandes på mellanfoten, med stort fokus, ramlade några gånger, reste mig, ramlade igen... med ett stort leende på läpparna.

 Jag måste vara lite oförskämd och säga att jag hade bara en liten fysisk svacka! När vi var på Hållfjället blev jag plötsligt lite dåsig och yr och förstod (bra att jag lärt känna min kropp på lite längre distanser) att jag behövde näring och vätska. Stannade, beundrade den underbara utsikten, drack lite Resorbblandat vatten ur ryggan, åt några saltlakrits och en Perpetuem solids (inte helt lätt att få ner men det gick). Efter 10 minuter sa det bara "pling" i skallen och kroppen och jag var hur pigg som helst.

 Vårt andra bekymmer var tiden. När vi träffade på våra karlar vid första vätskestationen i vackra Ottsjö (nån som vill köpa ett hus med mig där?) var de oroliga över vi inte skulle klara tidsgränsen som vi felaktigt uppfattade fanns vid andra vätskestationen i Nordbottnen. Repet skulle dras där ca 14:20 dvs nästan 5,5 timme efter starten från Edsåsdalen. Det visade sig senare att det var mera en läkarkoll och att i stort sett alla, förutsatt att de inte var skadade, kunde fortsätta oavsett tid. Vid 25:e km kom min mentala svacka: 2 km kvar till stationen och ca 15 minuter till repet skulle dras... Skulle vi hinna? Först försökte jag vänja mig vid tanken att vårt AXA äventyr kanske skulle ta stopp där efter 27 km, inte illa det men NEJ. Jag ville vidare, vi hade ju sagt att VI SKULLE I MÅL till vilket pris som hest (nästan, vi sade att prio 1 under loppet var att vi inte skulle skada oss). Så med en km kvar drog jag, efter att ha frågat Conny, iväg själv (hmmm, ingen vidare lagkompis...) för att stämpla oss som lag... Men som tur var behövdes det ju inte och vi var snart på väg igen mot målet i Vålådalen, denna gång utan stress. Efter lite påffylning med vätska och mat (buljong, pastasallad, kaffe och godis!) drog vi mot Ottfjället och gjorde sällskap med Systrarna Mia och Lena vars foto jag lånar från deras blogg.

Nu börjar riktiga fjällmaran sa de gulliga funktionärerna. 8 km och en rejäl stigning väntade oss. Det gick uppför och uppför. Tack och lov att det var så vackert (det var hjortron överallt!) och att det inte var lerigt för varje gång vi kom till ett krön så uppenbarades nästa!

 

Men till slut var vi, mycket trötta, vid vätskestation nr 3 där det blåste snålt och vinden ven i öronen, det var kallt och dimmigt. Vi fick handgjord espresso, cola och chips - den godaste måltiden på länge. Efter en stund i vindskyddet började vi springa de sista 8 km, ner från fjället på snöfält och senare genom myrar på vackra spångar! Det var fantastiskt och snart var det bara 3 km kvar på en grusväg! Vi ökade och sprang som aldrig förr och kom in i mål, hand i hand, medan de fåtal i publiken (så är det när man kommer nästsist ca 6 timmar efter bäste man!) applåderade. Vi grejade det! F*n vad vi är bra!!!
Tiden kan vi alltid putsa på i framtiden, nu vet vi vad loppet handlar om men jag var så stolt över mig själv, min mentala styrka, mitt fokus och målmedvedenhet! Och så fick jag det bekräftat ännu en gång - jag är numera en terränglöpare mer än asfalts d:o! Dagarna efter maran var jag abstinent på fjäll och lera så nästa år blir det nog Jämtlandstriangeln!
Tack till min kära lagkamrat Coyntha - du är en fin vän och en sann kämpe med oanad löparkapacitet. Du ringde för 1 år sedan och undrade om vi skulle springa AXA och jag tyckte du var tokig men det är tack vare dig som jag idag stolt kan bära finishertröjan. Jag hoppas att fler medelmotionärer och ffa fler tjejer blir inspirerade av vår prestation. Ibland måste man sätta ribban så högt att man nästan inte klarar den!
Tack till min fina familj som hejade fram oss, till Göran som gjorde makalösa mängder goda sushi kvällen innan, tack till fina peppande Annie med Ebba och mamma. Tack Systrana för peppen och sällskapet. Tack arrangörer och funktionärer - allt var så fantastiskt bra så jag saknar ord!
 Tack kroppen för att du höll!

Alla bilder i detta inlägg är tagna av Göran och Coyntha Sedvall. Tack förlånet!

AXA Fjällmarathon 2012

Jag överlevde och kom i mål! Så himla nöjd.
Mer utförlig rapport med bilder kommer så småningom, ni får hålla till godo med filmen så länge, den är lånad från Fjällmarathons hemsida:

Nu hettar det till!

6 dagar kvar till AXA och många tankar i huvudet som alla kan sammanfattas till en: jag borde ha tränat mer. Borde ha sprungit fler backpass, tränat mer core samt benuthållighet. Strechat mera. Ätit bättre. Nåja, en sak har jag gjort rätt - sovit mycket och njutit av semestern utan att ha dåligt samvete!
Det blir kämpigt under Fjällmarathon och jag har redan nu paxat baksätet på vägen hem för att vila min ömmande kropp! Men en sak är säker:  jag ska ha kul med min partner Coyntha, njuta av fjällen och koppla på pannbenet - vi ska i mål!

Idag körde jag sista kvalitetspasset med långa backintervaller. Inte kul i 25 tradigt värme, det var  riktigt svettigt men benen och pannbenet var där. Sammanlagt en mil med 4 intervaller på ca 650 meter, och ca 70 stigmeter? Jag är nöjd. Har kört rejäl stretch och bålstyrka. Under veckan kör jag bara 2 lugna pass, korta samt core!
Håll tummarna!

Detox och intervaller!

Jag har ätit så himla onyttigt under semestern och för att få en nystart bestämde jag mig för en något drastisk metod - att köra en 3 dagars detox. Jag blev inspirerad av en bok av Erica Palmcrantz som du ser i bakgrunden och som handlar om Raw food. I den finns det exempel på 1-,3- och 21- dagars detox och pigghet till både kropp och sinne utlovas. Mitt slöa jag nappade direkt. Jag begav mig till affären och kom hem, inte så mycket fattigare faktiskt men med en massa kassar fyllda med äpplen, päron, selleri, tomater, blomkål, spenat, gurka, sallad, citroner, lime, pinjenötter, basilika, mynta mm Vackert blev det i alla fall när jag packade upp allt!
Första dagen gick bra, det var mycket fokus på matlagning. Det mesta mixas till gröna soppor eller smodies. De ser inte så aptitliga ut men är supergoda! Smaken är fräsch och man känner nästan hur nyttigheterna rinner in i kroppens alla celler.
Dag 2 var jag trött, svag, på dåligt humör och hade huvudvärk from hell (och då hade jag ändå fuskat och tagit lite kaffe!). Men jag härdare ut.
Men dag 3.... o lá lá! Jag vaknade pigg som en lärka och var fylld med en länge sedan upplevd energi, entusiasm och glädje! Jag var supereffektiv på jobbet och på kvällen sprang jag med lätthet 6 st snabba intervaller! Yohhoooooo! Me like!
Igår skulle jag fortsätta att äta som vanligt men nyttigt, inget raw med andra ord men kunde bara inte så jag kör raw frukostar och mkt grönt till lunch och middag!
Anade inte att jag skulle få en sån nystart!
Rekommenderas!

Backträning

Bild lånad från Coyntha

I fredags träfade jag lagkompisen Conny för lite backträning. Hon kom till mitt jobb och jag hade planerat att springa lite i det som kallas teknikbacken här i trakten. Det var varmt och skönt, vi sprang mestadels på grus/jordväg. Fram till backen var det ca 3,7 km så vi hann prata lite upplägget inför AXA. Backen har en bra lutning och är lång. Första varvet körde vi 35 sek löpning, 25 sek ståvila, andra varvet blev det 30 + 30 sek. Vi övade på att springa med bra teknik: korta steg under kroppen, tårna i först, kraftig armpendling, blicken uppåt. Sedan var det nästan svårare att springa nedför även om vi fick rejält hög puls av löpningen uppåt oxå. Vid nedförslöpning: bromsa inte steget, spring med små svängar, lite slalom liksom, spara lårmusklerna. Det var kul! Totalt fick vi ihop 9 km!
Den här veckan blir det flera sådana pass + benstyrka. Nu kör vi!

Löparsystrar

Jag har sprungit många mil i ensamhet och njutit av det; av tystnaden, av att kunna hänge sig åt tankarna, av flowet. Men nu istället njuter jag av alla pass i sällskap; av alla kloka samtalen, värmen och systerskapet.
Det är som Coyntha sa i söndags "Tänk vad Tjejmarathon har gett oss! En fin gemenskap!". Och det stämmer; Tjejmarathon gav mig inte bara en rejäl skjuts av självförtroende men även många nya bekantskaper och möjlighet till att dela det jag älskar med likasinnade.
I söndags var vi 7 tjejer + en tjejhund Ursvik Xtreme spåret på 15 km; för mig och Coyntha var det ett tillfälle att testa våra ömma lemmar och diksutera upplägget kring AXA som närmar sig med stormsteg. Min fot och hennes knä höll och vi har nu bestämt att vi kör! Vi startar och kör tills vi... stannar! ;o)

Bild lånad från Coyntha

Tack Nina med Dimman, Catharina, Coyntha, Victoria, Svetlana och Cecilia för en fin löptur med efterföljande lunch!

yoga

Yogan... den finns där alltid... som en god vän som väntar och tar emot med öppna armar.. ger inre lugn, väcker glädjen, förenar...
Jag är så glad att jag hittat ett yogaställe med Kundaliniyoga nära (=15 km) mig. På en gammal bondgård, i en vacker lada. Miljön är så fantastisk och  äkta och läraren lugn och fin. Där vill jag vara jämt men till att börja med några gånger i veckan.

Löpning och nakenbad

Träningen till AXA halkar rejält efter. Min onda fot har gjort att motivationen för kvalitetspass har nått sin topp, tror jag. Eller så är det bara kroppens sätt att ropa efter vila. Jag är inte sen med att svara. Just nu njuter jag av korta terrängpass i gott sällskap. Vi springer längs med sjön på den gamla banvallen i mjuk sand, i underbar natur. Vi pratar om väsentligheter, själen berörs.
Igår möttes vi av spöregn som inte lämnade en endaste torr tråd på våra kroppar! Vilken glädje! Jag har svårt att springa i kvalmig värme så jag njöt extra, andningen var så lätt och vi kunde rusa som kvigor sista kilometern! Löpningen avslutades med nakenbad. Tre nymfer i sjön, befriade kroppar, underbart svalt vatten, tystnad. Njutning. Så vill jag ha det just nu!

Strings attached eller Minitriathlon!

Det har gått 3 veckor sedan Tjejmarathon och 2 veckor in på min sommarsemester! Jag har vilat och slappat på alla sätt, även träningsmässigt!
Efter Tjejmarathon vilade jag helt i 5 dagar och tog sedan ett par lätta korta löprundor. Benen var lite slitna men träningsvärken släppte redan på tredje dagen och jag var inte ens speciellt stelt efter att ha sprungit nästan 6 mil! Kroppen är otrolig. Andra veckan försökte jag mig på terränglöpning och ett backpass men fick tyvärr åter ont i högra hälsenan så nu tar jag det lugnt. Jag springer numera bara i terräng och tar endast kortare backar. Kroppen känns fortfarande lite sliten och när jag tänker efter så har den inte fått vila från kvalitetsträning på över 6 månader. Men nu är det liksom inte läge... AXA Fjällmarathon hägrar, ca 5 veckor kvar och jag måste lägga in en stöt med mycket benträning framför allt. Nu vet jag i alla fall att jag klarar distansen men mycket kvalitetsträning återstår... Den onda foten oroar mig lite dock så jag kör rehab och lite alternativ träning!
Igår fick jag för mig att jag skulle kära en minitriathlon! Vi har införskaffat en pool och med hjälp av en sele som gör att man liksom sitter fast och inte kommer nånvart (Swimtrainer) kan man simma så länge man vill och orkar!
Igår blev det i stekande sol: 10 km cykel (jajamen, militärcykeln utan växlar!), 5 km terräng med några lättare backar och så 20 minuters simning! Det var kul faktiskt, roligare än jag trodde. Jag som inte gillar att cykla kom upp i bra fart och tyckte det var roligt! Simningen var tuff, jag kan bara bröstsim behjälpligt. Här ska det övas på crawl i sommar!
Nej, nu kör vi!

Tjejer...åååå tjejer! Eller historiens första TjejMarathon!

Vet inte var jag ska börja. Kanske baklänges: jag är trött, jag är hungrig men jag är... ULTRA! Eller jag har för första gången i mitt sprungit inte bara en mara, inte bara 50 km utan nästan hela 6 mil! Jag är glad, lycklig, överväldigad av min prestation, av min kropp, av mitt psyke som visade sig vara starkt nog att stå emot trötthet, smärta, regn och en rejäl felspringning. Och jag är så himla tacksam över att detta lopp har genererat genom mångas krafter och välvilja närmare 150 tusen kronor som kommer skapa en bättre framtid för många kvinnor i DR Kongo!
Allt började lördagmorgon i Roslagsbro utanför Norrtälje; 39 förväntansfulla tjejer stod redo på startlinjen. Vädret var perfekt - runt 15 grader och mulet, strimmor av sol nådde oss då och då och gav hopp om ett fint lopp på Roslagsleden. Startsignalen gick och vi började springa. De första kilometrarna på led i gräset och på spångar. Så småningom kom vi ut på en asfalterad väg och då fick jag sällskap av Wanja; vi höll ihop i ur och skur i dryga 4 mil! Kroppen kändes lätt, jag hade valt rätt kläder för dagen och min energiplan såg ut att fungera väl. I ryggsäcken hade jag vatten med Resorb och i småflaskor Perpetuem - en flaska för varje timme. Dessutom såg jag till att fylla på med saltlakrits under tiden, det var gott men fastnade i tänderna så jag hade att göra en kvart efter varje tablett!
Jag och Wanja pratade om ditten och datten, om våra jobb, barnen, hur det är att vara maka, mamma och  löpare. Det var som en trevlig fikastund och benen bara sprang - på asfalt, på grus och i skogen. Snart var vi framme vid första vätskestationen där man kunde fylla på med en massa gottigott. Jag tog en bit Snickers och fyllde på med vatten. Jag såg och hejade på Coyntha med sin färgglada lappkjol med sponsoreras namn!
Stämningen var på topp! Alla tjejer hade stora leenden på läpparna.
Snart var vi iväg igen, det var lite segt i början men benen kom snart igång och kändes pigga . Vi sprang nu österut mot Väddö. I Brevik hade några kvinnor en egen vätskestation med hembakta bullar och saft - det var så trevligt! Tack! Snart var vi framme vid Väddö kanal där det pågick en fisketävling, det var oerhört vacker natur där och riktigt njutningsfullt. Några enstaka regndroppar kom men det var fortfarande perfekt löparväder. Vi sprang tillsammans med Nina som aldrig tidigare sprungit så långt som 3 mil och nu sprang med sin cancersjuke far i tankarna; tillsammans sprang vi över bron till Älmsta där nästa vätskestation var. Vi tjoade för Nina - nu hade vi sprungit 3 mil! Jag fick en fin överraskning vid kontrollen - min man och båda sönerna stod och väntade och hejade på mig! Det gav mycket energi men ärligt talat var jag oförskämt pigg och hade inte ont någonstans. Efter kisspaus, lite buljong (ljuvligt) och lite saltgruka och en Snickersbit (haha, vilken kombo!) gav vi oss iväg. Vi tjoade en gång till - nu för mig som aldrig tidigare sprungit längre än 3 mil! Distansrekord. Det var nu jag var beredd på att börja springa med huvudet - det hade jag ju hört att "maran börjar efter 3 mil"! Men ingenting hände - jag var fortfarande motiverad, glad och pigg. Det var lite mulet och började regna av och till när vi sprang genom Väddö och nånstans gick det ganska fel - jag och Wanja i en stund av ouppmärksamhet sprang helt fel. Vid förstod det efter ett bra tag och vände tillbaka men visste inte hur många extra km vi sprungit. Det kändes lite surt och vi blev tysta och lite inbundna. Jag började sjunga och när vi såg Saras rygg framför oss blev vi glada igen!
Nu kom det svåraste partiet på hela loppet - klipporna! Tjo och hej - här var det verkligen inte läge att springa, det gick ju knappt att gå på de hala stenarna som rörde sig, vi fick klättra! Vi träffade Annie som uppmuntrande sa att nu var det bara 4 km kvar till nästa vätskekontroll som vi visste skulle ligga på 40 km! Shit! Nu gick vi in i en mental svacka, vi förstod att vi hade sprungit ca 7-8 km extra! Tyst malde vi bara på och efter nåt som kändes som en evighet kom vi fram till kontrollen som senare skulle visa sig ligga vid 44 km istället! Våra klockor visade nu på dryga 5 mil redan och lite drygt 7 timmar hade gått från starten! Nu regnade det så jag tog på mina sleeves tillverkade av gamla landstingsstrumpor från förlossningen - jag visste att de skulle komma till användning nån gång! Nu började jag springa med Coyntha som hade ganska ont i sitt lår och högra knät. Vi skålade i Ipren och fortsatte bokstavligen över stock och sten ackompanjerade ömsom av havets brus ömsom av melodin från Hemglassbilen! Efter ett tag kändes det lite bättre för Conny och vi kunde öka farten och sprang med 6:30 fart! Bravo! Och rätt som det var, när jag trodde att vi hade ca 1 km kvar var vi i mål! Jag var.... förvånad och ville bara fortsätta att springa. Vilket vi gjorde en liten bit till till stugan Kalaset på höjden i Grisslehamn där det var party - goodiebags, medaljer, kramar, värme, filtar, mat, kaka, kaffe och systerskap! Klockan stannade där på 58,5 km!
Mitt självförtroende är sedan dess enormt - jag har förstått vilken kapacitet min kropp och knopp har. JAG KLARAR ALLT!
Jag vill tacka så många för detta fantastiska äventyr där alla som startade kom i mål!
Tack Annie och Madde för arrangemanget, engagemanget, peppen, bästa goddiebagen! Ni är fantastiska!
Tack sjukvårdarna Erik och Kicki - två leende änglar!
Tack alla som försåg oss med gottigott och vätska!
Tack Göran för support och fina bilder!
Tack Peter och Ingela för att ni var där och peppade!
Tack sistelöparen som gjorde sitt jobb i 11,5 timme!
Tack fastrar och mostrar för god mat och fika i stugan!
Tack ni killar som såg till att vi inte sprang så fel - Niklas och Jörgen!
Tack min fina familj för att ni kom och hejade på mig!
Tack Wanja för sällskapet och allt tjoande i skogen och på klipporna!
Tack Coyntha för att vi gjorde detta tillsammans!
Tack alla som trott på mig och sponsrat mig och på så sätt skänk pengar till Panzisjukhuset!
Tack alla tjejer för en god tävlingsanda!
Tack kroppen för att du höll!
Här kommer Lite bilder:

 före start med alla sponsornamnen på tröjan. Foto: Göran Sedvall

 Finaste nummelappen. Foto: Annie Forsmark

 starten. foto: Göran Sedvall

 Jag och Wanja. Foto: Göran Sedvall

 Fina glada Coyntha. Foto: Göran Sedvall

 De svåra klipporna. Foto: Annie Forsmark

 Gottigott vid kontrollen. Foto: Madde

 Så vackert vid Väddö kanal. Foto:Sara

 Tyst och mjukt i skogen. Foto: Sara

 Stolt ultra. Foto: Coyntha                                                          

Finaste medaljen! Foto: Annie Forsmark

Dagen efter med fina blommor från Ia och Katharina! Foto: Göran Sedvall

Och nu på väg mot nästa äventyr - AXA Fjällmarathon 11:e augusti! Stay tuned! ;o)