AXA Fjällmarathon 2012 - The Story

Det har gått en vecka sedan Fjällmaran. Minnena har inte börjat blekna än men känslorna har gjort det. Jag ska försöka trots det återge dem.
Team El MaCo dvs Coyntha och jag klarade det; vi kom i mål efter ca 10 timmar i vacker fjällmiljö! Det var löpning, klättring, lufs och promenad och som Coyntha skrivit på sin blogg - det var en upplevelsetävling. En tävling med ca 500 startande; de flesta såg så proffsiga och vältränade ut. Och så vi...kanske inte lika vältränade och med ingen erfarenhet av fjällöpning men med mängder av nyfikenhet och entusiasm! Det kändes lite som att starta i OS!

Banan var 43 km lång men att klara distansen var aldrig ett tvivel för mig; jag undrade mest om mina ben och mitt psyke skulle klara de 1800 höjdmeter som väntade oss! Vi intog 3 fjälltoppar under loppet - Skalknippen (939 m), Hållfjället (ca 800 m) och så det högsta av de alla - Ottfjället (ca 1100 m). Det visade sig att det inte var distansen eller höjdskillnaderna som blev största problemet för oss utan den otroligt leriga terrängen, full av lömska stenar och rötter. Leran var på sina håll så djup att man sjönk ner till halva vaden nästan och jag fick knyta om mina skor flera gånger för att inte tappa de i gyttjan! Just de tekniska partierna med mycket sten och rötter i nedförslöpning tyckte jag var de roligaste. Jag rusade fram trippandes på mellanfoten, med stort fokus, ramlade några gånger, reste mig, ramlade igen... med ett stort leende på läpparna.

 Jag måste vara lite oförskämd och säga att jag hade bara en liten fysisk svacka! När vi var på Hållfjället blev jag plötsligt lite dåsig och yr och förstod (bra att jag lärt känna min kropp på lite längre distanser) att jag behövde näring och vätska. Stannade, beundrade den underbara utsikten, drack lite Resorbblandat vatten ur ryggan, åt några saltlakrits och en Perpetuem solids (inte helt lätt att få ner men det gick). Efter 10 minuter sa det bara "pling" i skallen och kroppen och jag var hur pigg som helst.

 Vårt andra bekymmer var tiden. När vi träffade på våra karlar vid första vätskestationen i vackra Ottsjö (nån som vill köpa ett hus med mig där?) var de oroliga över vi inte skulle klara tidsgränsen som vi felaktigt uppfattade fanns vid andra vätskestationen i Nordbottnen. Repet skulle dras där ca 14:20 dvs nästan 5,5 timme efter starten från Edsåsdalen. Det visade sig senare att det var mera en läkarkoll och att i stort sett alla, förutsatt att de inte var skadade, kunde fortsätta oavsett tid. Vid 25:e km kom min mentala svacka: 2 km kvar till stationen och ca 15 minuter till repet skulle dras... Skulle vi hinna? Först försökte jag vänja mig vid tanken att vårt AXA äventyr kanske skulle ta stopp där efter 27 km, inte illa det men NEJ. Jag ville vidare, vi hade ju sagt att VI SKULLE I MÅL till vilket pris som hest (nästan, vi sade att prio 1 under loppet var att vi inte skulle skada oss). Så med en km kvar drog jag, efter att ha frågat Conny, iväg själv (hmmm, ingen vidare lagkompis...) för att stämpla oss som lag... Men som tur var behövdes det ju inte och vi var snart på väg igen mot målet i Vålådalen, denna gång utan stress. Efter lite påffylning med vätska och mat (buljong, pastasallad, kaffe och godis!) drog vi mot Ottfjället och gjorde sällskap med Systrarna Mia och Lena vars foto jag lånar från deras blogg.

Nu börjar riktiga fjällmaran sa de gulliga funktionärerna. 8 km och en rejäl stigning väntade oss. Det gick uppför och uppför. Tack och lov att det var så vackert (det var hjortron överallt!) och att det inte var lerigt för varje gång vi kom till ett krön så uppenbarades nästa!

 

Men till slut var vi, mycket trötta, vid vätskestation nr 3 där det blåste snålt och vinden ven i öronen, det var kallt och dimmigt. Vi fick handgjord espresso, cola och chips - den godaste måltiden på länge. Efter en stund i vindskyddet började vi springa de sista 8 km, ner från fjället på snöfält och senare genom myrar på vackra spångar! Det var fantastiskt och snart var det bara 3 km kvar på en grusväg! Vi ökade och sprang som aldrig förr och kom in i mål, hand i hand, medan de fåtal i publiken (så är det när man kommer nästsist ca 6 timmar efter bäste man!) applåderade. Vi grejade det! F*n vad vi är bra!!!
Tiden kan vi alltid putsa på i framtiden, nu vet vi vad loppet handlar om men jag var så stolt över mig själv, min mentala styrka, mitt fokus och målmedvedenhet! Och så fick jag det bekräftat ännu en gång - jag är numera en terränglöpare mer än asfalts d:o! Dagarna efter maran var jag abstinent på fjäll och lera så nästa år blir det nog Jämtlandstriangeln!
Tack till min kära lagkamrat Coyntha - du är en fin vän och en sann kämpe med oanad löparkapacitet. Du ringde för 1 år sedan och undrade om vi skulle springa AXA och jag tyckte du var tokig men det är tack vare dig som jag idag stolt kan bära finishertröjan. Jag hoppas att fler medelmotionärer och ffa fler tjejer blir inspirerade av vår prestation. Ibland måste man sätta ribban så högt att man nästan inte klarar den!
Tack till min fina familj som hejade fram oss, till Göran som gjorde makalösa mängder goda sushi kvällen innan, tack till fina peppande Annie med Ebba och mamma. Tack Systrana för peppen och sällskapet. Tack arrangörer och funktionärer - allt var så fantastiskt bra så jag saknar ord!
 Tack kroppen för att du höll!

Alla bilder i detta inlägg är tagna av Göran och Coyntha Sedvall. Tack förlånet!