två pass två känslor

Warszawa marathon närmar sig med stormsteg och jag känner mig mindre och mindre förberedd! Jag är inne i en klar löparsvacka men om det en annan gång. Förra helgen, hemkommen från soliga Spanien, drog jag iväg på lite löpning med Miranda och co - Ursvik All In. Men ingenting stämde den dagen och det var länge sedan som ett pass kändes som tungt för hela kroppen. Jag drog slutsatsen att jag hade en infektion i kroppen och droppade av efter 15 km. Dagen efter hade vi kräksjuka hemma och vi alla var lite förkylda och sega. Så jag vilade hela veckan men i lördags tänkte jag att nu är det dax att ta ett långpass för att testa formen. Förutsättningarna var bra på alla sätt och jag laddade som jag brukar. 

Men nej, ingenting stämde - visserligen fick jag ihop 23 km men hade en rejäl svacka vid 17-18 km då jag började gå fast krafter fanns kvar. Viljan fanns inte, det var helt enkelt inte kul.

Man kan inte ta igen de pass man tränat, säger Coyntha, och det är sant. Jag har just mest kört kortpass i och för sig blandat frekvent med kvalitetspass men ändå. Hursomhelst, känslan av olust fanns där och det var inte kul.... Jag började fundera på att hoppa av maran helt. Och helt säker på att jag ska springa är jag faktiskt inte. Jag åker ner och umgås med min mor och känns det bra så startar jag... Medaljen är ju så himla fin!

 

Igår var jag ute och joggade med Kårstajoggers. Det blev några lugna kilometer som jag avslutade med 6 st riktigt intensiva backintervaller! Och de satt! Det var härligt och jag kände åter äkta löparglädje både under och efter passet! Härligt. Det kanske finns hopp för mig. Nu på lördag är vi 24 personer från Kårsta och Ekskogen som deltar i Topploppet. Det blir en test för min motivation!

Håll tummarna!