För två veckor sedan sprang jag maraton i Warszawa. Jag hade sen tidigare bestämt mig för en viloperiod i min löpning på ca 3-4 månader. Alltså inga kvalitetspasset, inga långpass, max två pass i veckan. Under den tiden vill jag att fokus ligger på styrka, stretch och yoga.
Jag har inte sprungit på två veckor. Nada! Och vet du vad? Det har känns skönt - ingen press, inget tvång. Förra helgen var jag sugen (det är den känslan jag ville få fram med lite total löpvila) men hann inte, paddlade kajak istället! Så ovanligt för mig att inte springa fast jag är frisk, att bara observera tankarna kring löpningen som rör sig i skallen min.
Idag sprang jag en mil i gott sällskap. Det var OK, inte någon superduper skön upplevelse men det gick lätt. Men foten gör ont, och vaden.... Så har det varit sen maj. Trots vila, rehab, naprapat, akupunktur, kinesiotejp mm. Det gör mig deppig. Kanske är det det som gör att jag inte känner för att springa?
Just nu laddar jag inför lördagens löpning på Sörmlandsleden med bästa Tjejmarathongänget! Jag hoppas jag kan springa med glädje men just nu verkar 3 mil i terräng som nåt oöverkomligt! Fast jag vet att ett gott sällskap och vacker natur kan göra underverk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar