Chuck Norries did never run Warsaw marathon!*

En vecka har gått, träningsvärken har lagt sig. Jag har låtit musklerna vila ordentligt och ännu inte sprungit något pass. Jag tror jag har smält det stora i att jag äntligen sprungit en "riktig" mara dvs en marathon i en stad, på asfalt. Jag har  i juni sprungit en Ultra i form av nästan 6 mil på Roslagsleden genom Tjejmarathon och i augusti blev det en tuff Fjällmara i form av AXA. Någonstans så tyckte jag, att jag trots i mitt tycke inte så bra form,  lyckades genomföra dessa två bara  för att de var i terräng (man får ju gå i jobbiga uppförsbackar) och i gott sällskap (= man får prata och på så sätt avleda det jobbiga). Men nu skulle jag bekänna färg - klarar jag en riktig (läs: tråkig) asfaltsmara? Pallar mitt psyke för det? Mina ben?

Att välja maran just i Warszawa var på sätt och vis en självklarhet, det är ju min hemstad och min släkt bor där men in i det sista tvekade jag faktiskt på om jag skulle ställa upp. Jag har varit väldigt omotiverad till lopp på sistone. Loppen sporrar mig till att börja med, ger inspiration, motivation men efter ett par  tre månader så hänger de över mig som ett prestationshot, pressar, stressar, tar bot glädjen istället. Så det är därför jag varit så ambivalent på sistone - ska jag springa, vad ska jag springa, hur ska jag springa? Nu bestämde jag mig bara för att stänga av detta prestationstänkande och bara fokusera på GLÄDJEN i att röra på mig! Jag bestämde mig för att springa med ett stort leende på läpparna och tänka GLÄDJE! Dagarna innan laddade jag med god men bastant polsk mat hemma hos familjen och med att träffa Coyntha och hennes man. Tillsammans hämtade vi ut nummerlapparna och goodiebagen på den nybyggda arenan Narodowy som gjordes i ordning  för fotbolls-EM som var i somras. Målgången skulle vara just på arenan och såväl medaljen som T-shirten vi fick försäkrade att vi skulle bli arenans hjältar. Kan man motstå detta? 

Söndag morgon 30/9. Jag och Coyntha äntrar arenan; det blåser snålt och in i det sista dividerar vi kring klädseln för dagen. Efter väskinlämningen och BajaMajabesöket (i kön hejar jag på en man från hemkommunen Vallentuna!) är det dags för start på Poniatowskibron. Det är mäktigt men vi är inte många, knappt 7000 pers startar varav 745 kvinnor, en liten mara förstår man; samma dag springs det i Berlin ju!

 Jag och Conny springer första milen ihop, Det är fint, platt, vi springer i citykärnan och Gamla Stan. Jag berättar det lilla jag vet. Vi springer intill 4:45 tjejen med ballongerna: hon har ett stort följe då hon tydligen under hela maran berättar oavbrutet om stadens historia! Tänk om man hade såna guidade turer i Stockholm - Sightseeing by running! Vi träffar på en svensk dam och  hejar på den skolöse löparen som lite väl glatt (läs: utan förstånd?) hojtar att detta är minsann hans 48:e mara på 5 år - barfota! Vilken tok! Vid någon vätskekontroll tappar jag Conny och fortsätter själv. Nu är det betydligt tråkigare - raka breda gator där man ser löparna flera kilometer framför. Jag pratar och pratar, det är mitt sätt att låta loppet gå! Jag springer i 6:30-tempo och tycker det går lätt - löpningen som pratningen! Jag pratar med en man från Zielonka som sprungit alla marathon i Warszawa sedan starten 1979; han skrattar när jag bjuder in honom till Stockholm "jag är för gammal för sånt". Jag springer vidare. Mitt nästa samtalsoffer (ja, jag pratar flytande polska) är en ung småbarnspappa som inte tränat alls! Jag uppmärksammar honom då han låter som ett ånglok, pustar och stönar. Han tänker ta sig i mål oavsett vad. Jag får honom att skratta lite och ser att det går lite lättare för honom. Nästa samtalspart är en tjej från staden Wroclaw som springer i sin stad med polska motsvarigheten till Team Stockholms Marathon! Kul. Hon berättar lite om deras träningar, hennes uppladdning mm.  Vid varje vätskekontroll fyller jag på min lilla PET -flaska som jag håller i handen med vatten och stoppar i 0,5-1 st Resorb som jag har i en liten påse kring midjan. Före maran tog jag en Snickers och från timme 2 kör jag en Perpetuem Solids varje 20:e minut. Det tar en kvart att peta ut dem då de fastnar mellan tänderna; man har att göra!  Det funkar hela vägen - någon energibrist upplever jag verkligen inte, och jag dricker duktigt. Organisationen kring maran är super - det är massor med vätskekontroller med vatten, bananer och Powerade. Det jag börjar lida brist på är motivation! Det börjar kännas tråkigt och jag har ont i fotsulorna; de är inte vara vid hårt underlag! Strax före 25 km gör jag sällskap men en ung man som går; han heter Rafal, det är hans andra mara men det längsta han sprungit är 2 mil. Han börjar jogga med mig och när vi passerar 25 km:s kontrollen så hoppar vi i luften och jublar lite - det är hans rekord ju!

Sen träffar jag på coolaste löparen ever - Pan (=herr) Kazik! Han är Polens motsvarighet till Rune Larsson. Han springer och springer, detta var hans 125:e marathon. Han är den ende polacken som sprungit en mara på ett fartyg till havs! Och han har vunnit ett 48: timmars i .... dans! Och han är en stor Beatles-fan! Vi pratar och pratar, kommer ifrån varandra vid 30 km, kommer ihop igen vid 34 och har en fin konversation. "Spring Madziu (mitt polska smeknamn), jag ser att dina ben vill springa fortare än mina, tänk inte på gammelgubben!". Vi skiljs åt men ses en kort stund efter målgång på arenan

Foto: Göran Sedvall

 Nu är det tungt mentalt; benen är lite stela, fötterna ömma men jag vill bara komma i mål. Vid 35 km ska jag belöna mig med en Snickers men skjuter upp det till 37 km. Då tar jag en tugga men den bara växer i munnen och jag slänger den. Publiken är fantastisk - folk hejar intensivt och mycket personligt; hela skolklasser står med pompoms, trummor, utklädda. Jag passar på och "tar femmor" men min högra hand - jisses vilken kraft det ger. Det är sånt man missar under en terrängmara där man är själv med  naturen.
Väldigt många löapre, ffa unga till synes vältränade killar, går. Har de inte tränat??? Så många brukar inte gå på SM har jag för mig. Nu är det svårt att få folk att prata, att få igång dem!
Men nu är det inte långt kvar! Några kilometer bara. Men, vems ljusgröna tröja ser jag några hundra meter framför mig om inte Coynthas??? Jag blir själaglad och hinner ifatt henne! Vi springer den sista kilometern ihop, hand i hand går vi i mål på Naradowy! Vi är HJÄLTAR!

                                                            Foto: Göran Sedvall
Jag klarade det! Jag klarade det! Jag blir rörd och det vattnas lite i ögonen men glädjen vinner över tårarna och jag tar stolt emot min medalj, som om jag stod högst på pallen! Det var verkligen en upplevelse. Ännu en gång har min kropp visat sig vara stark, ännu en gång har mitt psyke klarat pressen. Och jag LOG hela maran även när den där glädjen var bitvis mer inbillad än sann! TACK Conny; du är fantastisk som bara springer och springer och får mig med på alla dessa galenskaper. Utan dig hade jag suttit hemma och sprungit 5-kilometers lopp. Det kommer jag att göra framöver men nu vet jag att jag klarar mer!
Nu avslutar jag årets säsong med en fin medalj och 3 maror i bagaget! Och inte minst en massa minnen och många nya vänskapsband! Vem vet vad jag kommer att hitta på härnäst.... En sak är jag fortfarande säker på : detta var min första och sista asfaltsmara! Det kändes inte bra för min kropp att springa så länge på hårt underlag. Jag är ju trots allt en terrängtjej och att trippa och valsa mellan stenar och rötter i skog och lera är mera min grej! Nu ska min kropp få vila från löpning. Fram till nyår är det sokus på styrka + smidighet, ett löppass i veckan... Så att jag blir sugen igen!

* så stod det på en hemgjord affisch längs med vägen; en av de finaste och bättre motiverande hejarorden jag varit med om!