Cyber kontra IRL!

Hösten 2008 gick jag för första gången in och läste en träningsblogg. Jag minns inte vad den hette men genom den hittade jag flera och började så småningom själv blogga om min träning och då ffa om löpningen. Det har varit upp (2009) och ner (2010) med löpträningen under dessa dryga 2 år men en sak har bestått - gemenskapen med andra tokiga löpare! Efter att ha "pratat" genom bloggkommentarerna fick jag så småningom träffa en del IRL - MarathonMia, Orka mera-Anna, Miranda, Janne, Filifjonkan, Paula m fl. Det har varit mycket inspirerande möten och genom de har jag kunnat hålla motivationen uppe och fått mången tips. Men den som är mig kärast och som jag lättast kunnat identifiera mig med är Coyntha.

Därför var det så kul att just hon kom till Stockholms norra utkant för att besöka oss och ffa träna med mig. Vi hade träffats flera gånger förut mest i samband med olika lopp och då hinner man inte prata så mycket. Den här gången hade vi massor med tid och vi hann prata och prata och prata. I bilen på väg hem, under löppasset och sedan efter middagen till en bit efter midnatt. Nu kan vi varandras livshistorier lite bättre.

Vi började med en Blossom-shake: avokado, yoghurt, hallon + ägg! Yummie, den gav faktiskt en hel del energi. Vi tankade vatten, sprang lite på toa in i det sista och sedan gav vi oss ut i mörkret. Jag är van att det är kolsvart härute och att man ser bara dit pannlampans sken når. För Conny var det lite nytt och hon påpekade riktigt att det är svårt att ha en bra upprätt löparställning när man sänker huvudet så man kan belysa vägen framför fötterna. Kanske därför jag får lite ont i nacken efter mina pass? Coyntha ville springa ett långpass, helst 15 k eller längre. Jag var lite nervös för det var länge sedan jag sprungit mer än 10 k och som jag skrivit här så har jag känt mig tung i löpningen. Men vi tog det lugnt, pratade jättemycket om träning och så småningom blev jag varm och kände att det här skulle gå bra. Efter ca 8 k stannade vi för att dricka lite vatten på pizzerian och sedan sprang lite till. Benen gick av sig själva och det kändes bra i mörka natten. Jag gick bara 3-4 gånger, sammanlagt kanske 500 meter av de 13 k vi gjorde. Det kändes fantastiskt ffa för mitt självförtroende - jag klarar det här, kroppen minns och gillar långdistans. Plötsligt blev Halvmaran i Prag på en bra tid realistisk. Och så skönt det var att prata träning. Vi pratade om hur vi gör för att prioritera träningen, hur vi övervinner latmasken, vad vi har för planer, vilka andra delar i livet som fått lägre prio eller försvunnit helt pga löpningen etc. Jag fick ett jättebra tips som jag ska tänka på varje gång jag springer. Tipset fick Conny på inspirationskvällen på Runners inför hennes första mara 2010 av Ingmarie Nilsson. Man ska aldrig gå (hellre sakta ner) under en löprunda eller tävling för då kommer hjärnan att få det som en vana, och den kan vara svår att bryta (oja, det vet jag nu!). Tack Conny för detta kloka råd! Vi ses snart i Åtvidaberg då jag kommer på träningsbesök! Och sedan ska vi fira i Prag! Och tack för den smarriga havregrynspannkakorna!