Långpass

Jag är tillbaka! Jag känner igen mig själv. Det är precis som i våras när jag tillbringade de mörka kvällarna ute på långpass, med reflexväst och pannlampa. Med laddad MP3 eller bara i tystnad. Sval kvällsluft, dofter, vind, och ibland som idag - en fullmåne som lyste upp vägen. Jag kunde längta efter dessa långpass, ibland för att känna friheten i att smidigt förflytta min kropp genom landskapet, ibland för att få tänka igenom något som tagit upp mina tankar under dagen. Det är viktigt att få tänka klart, ostört. Ingen TV som är på, ingen middag som ska lagas, inga barn som ska ha uppmärksamhet, inget planerande, inget arbete som ska utföras. Bara jag, mina tankar och min kropp som rytmiskt jobbar sig fram på landsvägen. Meditation. Koncentration och fokus. Tillfredsställelse Och ingen smärta, ingen press, inga rekord som ska slås. Bara en strävan - att njuta av löpningen och att få vara ett med kroppen. Nu förstår jag - det är så jag får kontakt med mig själv, med hela jaget- kroppen och själen. Och om jag låter självet styra då njuter jag. Jobbar jag mot mig själv genom att ex pressa mig över gränsen då tappar jag lusten och glädjen. Löpingen blir även en andlig upplevelse, en förening. En löpar United, när jag tänker att i samma stund som mina fötter tas sig fram på asfalten så finns det andra, kanske flera tusen, andra löparfötter som i samma stund gör samma sak, i sin takt, med sina tankar, på en annan plats. Och där möts vi i denna tysta gemenskap, var och en på sitt håll. Häftigt!
Hmmm.... en Runners High som smygit sig fram under kvällens pass?
Och nej - jag har inte druckit något vin idag, ifall ni tycker att det här inlägget var lite flummigt!