Äntligen en rapport från LL 15

Söndagkväll och jag sitter här lagom trött efter en händelserik helg på alla sätt. LL skulle förutom Lidingöloppet oxå kunna stå för Larvigt Läckage i badrummet och 15 för de ca 15
10-tusen detta kommer att kosta oss... Men detta är marginellt - det viktigaste är ju att jag klarade Lidingöloppet så galant och har i skrivande stund inte minsta stelhet eller ont någonstans (men vid gång i trappor känner jag att knäskålen på högra knät är lite instabilt - backskada?).
Men från början...

Jag var inte speciellt laddad inför loppet, dels så händer det mycket annat i livet just nu dels för
att Tjejmilen med PG kändes som en riktig urladdning. Dessutom har jag inte hunnit träna så mycket terräng som jag önskat pga en 8 dagar lång förkylning med totalt träningsstopp i förra veckan. Så jag hade inga förväntningar, stora mål, PB-önskningar mm; jag såg LL som ett träningspass helt enkelt och var ganska så nyfiken på hur banan var. Som vanligt hade jag inte läst något i startbeviset vilket gjorde resan till Lidingö ännu mer spännande.
Jag startade i ganska god tid hemifrån och hade tänkt parkera vid Ropsten för att sedan ta en sån där gratis buss till loppet. Men var ligger Ropsten egentligen? Rätt som det var så hade jag passerat bron och var mitt på ön. Då nöden gjorde sig påmind så klev jag på en Statoilmack, med kartan i högsta hugg för jag tänkte nyttja studen på toa till att läsa lite om var starten gick etc. Så fort jag kom in sa mannen bakom kassan: "Sväng ut höger, sedan vänster i rondellen, sedan rakt fram...". "Hej, sa jag, jag ska bara låna toan om det går bra!" Vi fick oss ett gott skratt.
Efter lite snurrande kom jag till start, hämtade ut startlappen, krängde på chipet och började gå samt småjogga till start - jag skulle ju träffa Janne kl 10 vid starten. Men jag var sen och såg inte röken av någon bekant. Körde tre uppvärmningar med F&S innan det var dax för start. Jag tog det lugnt och ändå kändes första kilometern irriterande långsamt. Jag mindes plötsligt nackdelen med alla lopp - det är så himla trångt speciellt i början. Jag bestämde mig då för att bra njuta och ... vara social. Det är kul när det står ortnamn på folks tröjor. Efter ett par kilometer hade jag pratat med folk från Göteborg, Avesta, Götene, Sigtuna för att slutligen slå följe med en kille från Lidköping. Han var yngre, hade aldrig sprungit mer än 10 km som längst och var med bara för att folk på hans jobb var sporttokiga. Vi höll ihop under resten av loppet faktiskt och samarbetade bra - när det kändes tungt pratade vi lite lätt och peppade varandra annars höll vi tyst och löpte i ungefär samma tempo. Vi hade samma mål: att springa på ca 1:30.
Löpningen var ren njutning på mjuka skogsspår, glada starka ben och ett lätt och hårt pannben! Så som löpning ska vara, the way I like it!
Efter ca 7 kilometer då benen kändes Duracell-kaninlätta (tack vare all sportdryck!) sa jag oförsiktigt att det här var ju ganska OK. Sedan började backarna, för varje brant backe ner kom det en likadan fast upp. Och så var det fram till vätskekontrollen på 11:e kilometern där vi fick ladda med saltgurka (gud så gott!) och mera sportdryck. När det var ca 2 kilometer kvar kändes benen och då ffa låren sega men de svarade faktiskt på slutet och det blev en 400 meter lång spurt i mål! Tiden vet ni redan. Glädjen och lyckan var stor. Jag var mest glad över att min kropp är stark och ganska vältränad, att mina ben höll och att jag hade bra flow i andningen trots att jag höll låda halva loppet! Och så förstås glädjen över själva springandet, sällskapet och de vackra vyerna för att inte nämna den lummiga bokskogen! Bananen och kaffet efteråt kändes gudomligt goda! I did it och kanske att jag gör om det nästa år för det här loppet kändes utmanande och jag kan ju alltid testa 30 km och förstås den berömda Abborrbacken!
See you next year!
En fin bild från LL hittar ni här!