Ashtanga

"AUM" för att tona in i en träningssal med påtaglig kyla. Klassen innan var en svettig Bodypump, fönstren öppnades för att släppa in frisk luft. Brrr... kallt känns det och konstigt att stå här med ett handfull andra på en främmande yogamatta. Tystnad... Inte alls de välbekanta Bolibompa-ljuden jag är van att yoga till på morgonen. Det känns stelt och konstigt för mig, ansiktet i ett lite konstlagt leende. Lite oro. Läraren har ett snällt och öppet ansikte... ett klokt sådant som inger förtroende. En lugn röst som beskriver hur vår yogaresa kommer att se ut denna termin. En del av mig vill inte vara i en grupp, det är så lätt att jämföra sig med andra, att bli bedömd. En annan del av mig har ju längtat efter gemenskapen i en grupp och ffa efter en lärare.
All oro släpper när vi börjar med ujjaj-andningen i samastiti. Det är som att kliva in i ett välbekant rum där tid och andra inte existerar. Jag kliver in i ett tomrum, detta har månader av egen yogaträning resulterat i - fokus. Sedan följer de välbekanta solhälsningarna. Surya A som jag numera trivs så bra i; här får jag lite hjälp att justera ryggställningen. Jag känner tacksamhet över att ha någon som justerar. Inte som det kunde ha blivit om jag befunnit mig här för ca 6 månader sedan - "oj, nu gör jag fel. Ingen annan blir justerad än jag" etc. Solhälsningen B som jag i vanliga fall brukar bara göra 2-3 av får vi upprepa flera gången. Det känns tufft, armarna darrar på slutet men det känns bra. Vi hinner med Padagstasana, Padahastasana samt Utthita Trikonasana innan det är dags för avslut. I Savasana försvinner jag helt avslappnad.
Förtrollningen över min första ledda ashtanga-lektion, håller i sig än.
Namaste!