Äntligen en rapport från LL 15

Söndagkväll och jag sitter här lagom trött efter en händelserik helg på alla sätt. LL skulle förutom Lidingöloppet oxå kunna stå för Larvigt Läckage i badrummet och 15 för de ca 15
10-tusen detta kommer att kosta oss... Men detta är marginellt - det viktigaste är ju att jag klarade Lidingöloppet så galant och har i skrivande stund inte minsta stelhet eller ont någonstans (men vid gång i trappor känner jag att knäskålen på högra knät är lite instabilt - backskada?).
Men från början...

Jag var inte speciellt laddad inför loppet, dels så händer det mycket annat i livet just nu dels för
att Tjejmilen med PG kändes som en riktig urladdning. Dessutom har jag inte hunnit träna så mycket terräng som jag önskat pga en 8 dagar lång förkylning med totalt träningsstopp i förra veckan. Så jag hade inga förväntningar, stora mål, PB-önskningar mm; jag såg LL som ett träningspass helt enkelt och var ganska så nyfiken på hur banan var. Som vanligt hade jag inte läst något i startbeviset vilket gjorde resan till Lidingö ännu mer spännande.
Jag startade i ganska god tid hemifrån och hade tänkt parkera vid Ropsten för att sedan ta en sån där gratis buss till loppet. Men var ligger Ropsten egentligen? Rätt som det var så hade jag passerat bron och var mitt på ön. Då nöden gjorde sig påmind så klev jag på en Statoilmack, med kartan i högsta hugg för jag tänkte nyttja studen på toa till att läsa lite om var starten gick etc. Så fort jag kom in sa mannen bakom kassan: "Sväng ut höger, sedan vänster i rondellen, sedan rakt fram...". "Hej, sa jag, jag ska bara låna toan om det går bra!" Vi fick oss ett gott skratt.
Efter lite snurrande kom jag till start, hämtade ut startlappen, krängde på chipet och började gå samt småjogga till start - jag skulle ju träffa Janne kl 10 vid starten. Men jag var sen och såg inte röken av någon bekant. Körde tre uppvärmningar med F&S innan det var dax för start. Jag tog det lugnt och ändå kändes första kilometern irriterande långsamt. Jag mindes plötsligt nackdelen med alla lopp - det är så himla trångt speciellt i början. Jag bestämde mig då för att bra njuta och ... vara social. Det är kul när det står ortnamn på folks tröjor. Efter ett par kilometer hade jag pratat med folk från Göteborg, Avesta, Götene, Sigtuna för att slutligen slå följe med en kille från Lidköping. Han var yngre, hade aldrig sprungit mer än 10 km som längst och var med bara för att folk på hans jobb var sporttokiga. Vi höll ihop under resten av loppet faktiskt och samarbetade bra - när det kändes tungt pratade vi lite lätt och peppade varandra annars höll vi tyst och löpte i ungefär samma tempo. Vi hade samma mål: att springa på ca 1:30.
Löpningen var ren njutning på mjuka skogsspår, glada starka ben och ett lätt och hårt pannben! Så som löpning ska vara, the way I like it!
Efter ca 7 kilometer då benen kändes Duracell-kaninlätta (tack vare all sportdryck!) sa jag oförsiktigt att det här var ju ganska OK. Sedan började backarna, för varje brant backe ner kom det en likadan fast upp. Och så var det fram till vätskekontrollen på 11:e kilometern där vi fick ladda med saltgurka (gud så gott!) och mera sportdryck. När det var ca 2 kilometer kvar kändes benen och då ffa låren sega men de svarade faktiskt på slutet och det blev en 400 meter lång spurt i mål! Tiden vet ni redan. Glädjen och lyckan var stor. Jag var mest glad över att min kropp är stark och ganska vältränad, att mina ben höll och att jag hade bra flow i andningen trots att jag höll låda halva loppet! Och så förstås glädjen över själva springandet, sällskapet och de vackra vyerna för att inte nämna den lummiga bokskogen! Bananen och kaffet efteråt kändes gudomligt goda! I did it och kanske att jag gör om det nästa år för det här loppet kändes utmanande och jag kan ju alltid testa 30 km och förstås den berömda Abborrbacken!
See you next year!
En fin bild från LL hittar ni här!

1:31:38

Jag är så nöjd med dagens lopp Lidingö 15 km! Tiden ovan tycker jag är jättebra med tanke på att det enligt mig var ganska tufft kuperad bana speciellt mellan 5-11 kilometer! Mer utförlig rapport kommer så småningom!

Tuff onsdag!

Mina onsdagar är tuffa då de innehåller 2 pass. Idag blev det extra tufft när jag tog ett shoppingpass på lunchen - bra tempo, bra val och ffa en lätt plånbok efteråt. 3 outfits på 45 minuter måste vara ett nytt PB! Tack Kappahl!
På eftermiddagen var det terränglöpning i spåret bakom Vallentuna IP - varmt och skönt. Tog 2x5 km på tunga sega ben, träningsvärk kvar sedan gårdagens löpning men även från yogan! Det är 3-4 mördande backar de sista 2 km men det såg jag som bra träning inför LL på lördag. I slutet på första varvet gjorde en tempoökning när jag passerade en krallig tatuerad man (haha, inte Piratfarsan om ni undrade!) och överfallstanken dök upp snabbt. Sånt tänker jag aldrig på när jag springer hemma, där känner jag mig trygg men här i ett spår som är så inbjudande... Nä, jag kutade därifrån i 4-minuterstempo! ;o)
I slutet på andra varvet blev jag passerad av en ungdom som säkert "bara" värmde upp i 4:30-tempo men jag tog rygg på honom och fick på så sätt ett snabbt avslut på min plåga till runda!
Och nu hemma igen efter en timmes styrketräning! Det kännsverkligen att min kropp fått jobba idag - skönt! Nästan vecka är det dax att träffa PT och byta program - det blir spännande inte minst att det blir andra gången inom loppet av en vecka som jag kommer att besöka Lidingö där jag annars inte satt min fot sedan 15 år då jag hade ett kneg som städerska i en fin familj!
Go´natt!

Fear of the Dark

Man skulle kunna tro att jag är mörkrädd, eller rädd för att blåsa bort i den lätta motvinden. Såsom jag numera håller på (igen!) när jag ska ut och springa på kvällen. Idag hann klockan bli 20.50 innan jag stack ut, i senaste laget för att i tid varva ner och lägga sig inte alltför sent. Men så fort jag stack ut näsan så kände jag den mjuka varma vinden och benen bara sprang. Idag hade jag hundsällskap... en draghund kan man säga - först är han pigg och drar mig och de sista 2 km burkar han hamna på efterkälken och då är det min tur att agera dragdjur. Men det är bra med sällskap. 6,6 km... ligger rejält efter i jogg-statistiken men det gör inget. Så länge jag springer så är allt bra...

Ashtanga

"AUM" för att tona in i en träningssal med påtaglig kyla. Klassen innan var en svettig Bodypump, fönstren öppnades för att släppa in frisk luft. Brrr... kallt känns det och konstigt att stå här med ett handfull andra på en främmande yogamatta. Tystnad... Inte alls de välbekanta Bolibompa-ljuden jag är van att yoga till på morgonen. Det känns stelt och konstigt för mig, ansiktet i ett lite konstlagt leende. Lite oro. Läraren har ett snällt och öppet ansikte... ett klokt sådant som inger förtroende. En lugn röst som beskriver hur vår yogaresa kommer att se ut denna termin. En del av mig vill inte vara i en grupp, det är så lätt att jämföra sig med andra, att bli bedömd. En annan del av mig har ju längtat efter gemenskapen i en grupp och ffa efter en lärare.
All oro släpper när vi börjar med ujjaj-andningen i samastiti. Det är som att kliva in i ett välbekant rum där tid och andra inte existerar. Jag kliver in i ett tomrum, detta har månader av egen yogaträning resulterat i - fokus. Sedan följer de välbekanta solhälsningarna. Surya A som jag numera trivs så bra i; här får jag lite hjälp att justera ryggställningen. Jag känner tacksamhet över att ha någon som justerar. Inte som det kunde ha blivit om jag befunnit mig här för ca 6 månader sedan - "oj, nu gör jag fel. Ingen annan blir justerad än jag" etc. Solhälsningen B som jag i vanliga fall brukar bara göra 2-3 av får vi upprepa flera gången. Det känns tufft, armarna darrar på slutet men det känns bra. Vi hinner med Padagstasana, Padahastasana samt Utthita Trikonasana innan det är dags för avslut. I Savasana försvinner jag helt avslappnad.
Förtrollningen över min första ledda ashtanga-lektion, håller i sig än.
Namaste!

Jag är på G!

Det är knappt 7 dagar kvar till Lidingöloppet 15 km och jag tog mig med möda igenom dagens 5,3 kilometerspass! Men från början:
Jag har varit förkyld hela veckan och mitt enda träningspass bestod av 1 timmes styrkepass i måndags. Sedan har jag hostat, snörvlat, svettats mm. Nej, det var inte flunsan utan en vanlig bondförkylning, första gången jag var sjuk på typ 10 år! Jag har haft sånt sug efter att springa, packat ner kläder i väskan men tagit förnuftet till fånga och vilat hemma. Som en följeslagare till utebliven träning dyker tyvärr de dåliga matvanorna fram.
Men imorse kände jag mig frisk och drog ut på en lugn runda. De första kilometrarna kändes benen som rookies och andningen var som på en storrökare men... jag känner min kropp och den vet att jag vet - efter en stund kom benen och lungorna igång och jag kunde sprungit det dubbla. Så det finns hopp på LL i alla fall. Jag ska springa några terrängpass denna vecka och sedan vila!
Sedan har jag bestämt mig att från oktober blir det 3 månaders viloperiod med 3 mil i veckan men lung pass utan intervaller, fartlek mm. Det behöver min kropp just nu! Koncetrationen kommer ligga på bra mat, styrketräning (mera PT-träning!) och yoga.

Förresten - vilken fantastisk dag det har varit idag - sol, sommarvärme, jobb i trädgården, kalas hos grannen och skogsvandring med barnen. Och skogen är full av trattkantareller! Jag älskar hösten!

Inte så kul ...

just nu! *Snörvel snörvel *host host* är mina främsta ljud sedan ett par dagar så träningen är lagd åt sidan. Igår kväll istället för ett löppass blev det en 5 km promenad med grannens hund. Benen ville springa och själen med men förnuftet hejdade bägge! Och imorse åkte träningskläderna med i jobbväskan (som varje onsdag) av bara farten men det gick bara inte.

Det är mitt FÖRSTA träningsuppehåll sedan jag började träna regelbundet för 1,5 år sedan!

Nu laddar jag med KanJang och hoppas på att bli bra till Lidingöloppet nästa helg!

Yes, I did it (again)!

Igår blev inte en helt vanlig söndag då vi oväntat hamnade på Grönan och jag fick delta i ett vetenskapligt försök som gick ut på att kontrollera puls och blodtryck före och efter Fritt fall. Ni som inte vet - man hissas upp sakta sakta 80 meter upp i luften (hisnande vy över Stockholm!) för att sedan släppas ner! Jihhhaaa! Det var premiärtur för mig och det var.... annorlunda! ;o)
Synd att de inte tog mitt blodtryck när jag fick veta att kompisen anmält mig till detta!

Men själva titeln syftar faktiskt inte på gårdagens höjd(!)punkt utan på att jag åter stod emot impulserna att strunta i all träning idag (för jag har ont i halsen, jag är snorig, jag är trött, det är mycket på jobbet etc etc) och tog pick och pack och framförallt den trognaste träningskompisen (tack för att du alltid är med S!) och begav mig i halvmörker till 4H för ett segt styrkepass!
Det känns bra!
Nu ska jag upp och läsa lite i vår bokcirkelbok. Natti natti!

Jajamen!

Jag är så glad. Äntligen ganska nära mig (2,5 mil enkel väg), en nybörjarkurs i Ashtanga-yoga!

Jag har längtat efter lärare och nu är det snart 5 månader som jag yogat på egen hand.

Det ska bli spännande, samtidigt så är jag rädd för att inte kunna vara ödmjuk då jag har yogat lite och läst en del... framför allt då jag har läst så mycket fint på alla yogabloggar som jag följer! Men var det 5 månader mot en hel evighet? Jag ska yoga med öppet sinne!

God morgon!

Vilken härlig morgon. Sitter nu på jobbet med en kopp grönt thé. Fredag, sol - kan det vara bättre? Jo, får ta ett tempopass och fredagsmys med barnen på kvällen för att fullända dagen!

I Am What I Am!

Jag har en underbar kompis , tyvärr alldeles för långt bort - ända nere i Tyskland. Vi träffades under en backpacker-resa i Asien 1992 och nu håller våra familjer en stadig om än sporadisk kontakt. Friederun (fantastiskt namn på en fantastisk person) är en otroligt glad person som sprider runt sig en våg av positiv energi genom sin utstrålning. Redan för sisådär 15 år sedan berättade hon för mig att hon varje morgon ställer sig på sin lilla studsmatta (minns ni dem?) och hoppar 5-10 minuter till sången nedan och sjunger med! Jag tyckte det var häftigt och skaffade en CD med Gloria Gaynor där låten finns och har lyssnat på den av och till under åren. Men det är först nu jag förstår texten till fullo (även om den från början handlar om en drag queen)och helt nyligen har jag utan att tänka på det börjat använda mig av den. Ni undrar hur? Jo, när jag ex genom att jämföra mig med andra (så onödigt och energikrävande) väcker negativa nedvärderande tankar om mig själv. Då börjar jag nynna på låten och vips! så är det bara glada tankar i huvudet igen och jag känner mig oerhört stark igen! Testa!
Jag vill inte kommentera texten men den till melodin banala låten har, enligt mig, en av musikvärldens mest tänkvärda texter. Handlar om acceptans och kärlek till dig själv! Min favoritrad: " I bang my own drum, some think it´s noise, I think it´s pretty!"
Så håll till godo! Fram med studmattan eller skruva upp högtalaren och hoppa runt lite medan du vrålar: "I Am What I Am!"

Borde kanske könstesta mig?

Jag är kanske inte i samma löparklass som Caster men efter dagens terrängrunda i spåret bakom VIP (=Vallentuna IP) undrade jag om könstest inte vore nödvändigt ändå. Hur kan man annars reagera när jag lyckades springa dryga 9 km utan bh (den låg i tvätten) och utan att det hoppade och guppade under tröjan! Nåja, det finns tydligen fördelar med att vara planka - som att man kan spara in på sportbh!

Terrängspåret sprang jag för första gången idag, rekommenderat av Piratfarsan som tydligen är stammis där. Skönt spår, kuperat vilket ger bra träning inför Lidingöloppets 15 k om några veckor. Skönt för benen att springa på mjukt underlag och lite mer varierat. Måste upprepas! Det var jobbigt att springa dock, inte för att benen var lite trötta efter gårdagens löpning, inte heller för att jag blev omsprungen men för att det var svamp överallt - blodriskor, soppar mm. Ni förstår, för en svampplockarfantast är det sååå svårt att bara springa förbi. Brukar ni oxå känna hur det doftar svamp i skogen? Världens bästa lukt så här på hösten!

Framtida löparlöfte?

Inte så bra perspektiv i bilden ovan men de flashigt röda 23:orna intill mina 39:or tillhör 1,5-åringen. Som en typisk representant för sin ålder kan han inte gå utan förflyttar sig genom att springa... mest hela tiden. Och inte verkar han trött och klagar aldrig på träningsvärk för att inte säga att han väljer fullkornsvälling framför Vitargo. Idag såg jag det! När han var på väg att rymma till grannens hästhage såg jag det - the pose! Jajamen, lilleman
använder sig av denna springmetod - framåtlutad, på framfoten, med korta steg under baken och snabbt som attan! Dr Romanov skulle bli glad men gladast är nog vi gamla föräldrar som kan pusta ut - vi vet vem som ska trygga vår ålderdom ekonomiskt. Eller finns det pengar i löpningen förresten? Man ska kanske ge honom en golfklubba att leka med istället?

Jag kommer i alla fall aldrig kunna försörja mig på min löpning (kanske börja kränga gamla Tjejmilen-medaljer på Tradera?) så jag faller lugnt tillbaka på mitt vårdjobb där vi nuförtiden är mest upptagna med att varva upp oss inför den kommande vaccinationen.

Till dess, eller tills jag själv blir smittad och sängliggande (vilken katastrof att inte träna alls på 1-2 veckor!), passar jag på och fyller mina veckodagar med träning.

Dagen började 05.30 (ofrivilligt ska jag tillägga) med ett skönt yoga pass - andningen lugnade sinnet och asanas väckte den stela kroppen. Kan man få bättre start på dagen? Och nu ikväll har jag joggat 7,5 km som är min vanliga runda trots att jag ska köra terränglöpning imorgon. Mest för att jag var så sugen på att springa! Och vilken njutningsfull löpning det blev - i komforttempo under stjärnbeströdd himmel...

En vanlig dag på jobbet

I influensatider.

Veckosammanfattning

Det har varit en händelserik vecka som innehöll allt från uppladdning inför svininfluensavaccination till personbästa på milen. Den kom med obehagliga nyheter men även sol och svamplycka i skogen. Veckan var precis som livet är i allmänhet - lite av varje och sammanfattningens grundkänsla beror på hur jag väljer att se alla händelser och var jag lägger fokus.
Jag väljer att lägga fokus på allt det goda som hänt ffa inom träningen.

löpning: tjejmilen med PB, dryga 8 km i ny terräng, ett härligt långpass på 13 km och imorse
ett pass med långbent sällskap vilket gjorde att det blev ett tempopass på ca 8 km.
Alltså sammanlagt 39 km på knappt 8 dagar! Rekord!
Men det viktigaste av allt: löparglädjen är tillbaka!
styrketräning: 2 st 1-timmes pass + lite coreövningar efter löppassen.
yoga: ett helt 40-minuters pass + 3 korta morgonpass med pranayama + solhälsning A x flera.
Det roliga är att jag nu i veckan märkt att jag kommit ett steg längre i yoga. Inte bara det
att kroppen och knoppen längtar efter morgonpassen men att det är mer glädje i yogan
genom att barnen och ena katten är ofta mer och "stör" på mattan vilket får mig att le
av hela mitt hjärta. Dessutom har jag plötsligt upptäckt att jag längtar efter surya
namaskara A som jag från början tyckte var tråkig och jobbig ! Nu slappnar jag av i den
och njuter vid varje andetag som fördjupar rörelsen! Stor glädje!

Nu ska jag planera den kommande veckan!

Lycka är...

Att hitta svamp!

Långpass

Jag är tillbaka! Jag känner igen mig själv. Det är precis som i våras när jag tillbringade de mörka kvällarna ute på långpass, med reflexväst och pannlampa. Med laddad MP3 eller bara i tystnad. Sval kvällsluft, dofter, vind, och ibland som idag - en fullmåne som lyste upp vägen. Jag kunde längta efter dessa långpass, ibland för att känna friheten i att smidigt förflytta min kropp genom landskapet, ibland för att få tänka igenom något som tagit upp mina tankar under dagen. Det är viktigt att få tänka klart, ostört. Ingen TV som är på, ingen middag som ska lagas, inga barn som ska ha uppmärksamhet, inget planerande, inget arbete som ska utföras. Bara jag, mina tankar och min kropp som rytmiskt jobbar sig fram på landsvägen. Meditation. Koncentration och fokus. Tillfredsställelse Och ingen smärta, ingen press, inga rekord som ska slås. Bara en strävan - att njuta av löpningen och att få vara ett med kroppen. Nu förstår jag - det är så jag får kontakt med mig själv, med hela jaget- kroppen och själen. Och om jag låter självet styra då njuter jag. Jobbar jag mot mig själv genom att ex pressa mig över gränsen då tappar jag lusten och glädjen. Löpingen blir även en andlig upplevelse, en förening. En löpar United, när jag tänker att i samma stund som mina fötter tas sig fram på asfalten så finns det andra, kanske flera tusen, andra löparfötter som i samma stund gör samma sak, i sin takt, med sina tankar, på en annan plats. Och där möts vi i denna tysta gemenskap, var och en på sitt håll. Häftigt!
Hmmm.... en Runners High som smygit sig fram under kvällens pass?
Och nej - jag har inte druckit något vin idag, ifall ni tycker att det här inlägget var lite flummigt!

Jag - en glad testlöpare

Jag och lillpiraten efter en härlig löprunda för 1 år sedan!

Det har varit si så där med löparglädjen på sistone. Mina 3 mil i veckan, för det mesta uppdelade på 3 pass har på sistone bestått av intervaller, backträning och tempolöpning i tröskelfart för att uppnå mitt mål på milen. Nu var jag ju riktigt nära i söndags och var jätteglad över resultatet men ändå innerst inne längtar jag efter en sann löparglädje. När benen trampar fram i komforttempo som små robotar, när tanken är fri och bröstet nästan sprängs av enorm glädje och då man bara älskar allt och alla. När man längtar och ser fram emot nästa pass samtidigt som man glädjes åt tröttheten och värken i duschen efteråt. Det har jag saknat på sistone. Och jag har saknat variation... i vyerna! Jag har ett antal rundor som jag varierar men man blir ju trött på att alltid se samma saker ( även om de varierar med årstiderna) och ffa att alltid veta hur banan ser ut! Jag har saknat spontana nya pass där jag inte vet ett dugg om det kommer uppförsbackar, långa rakor, väggropar att hoppa över. Jag gillar när löpningen ibland blir som en gåta!
Så nu passar jag på en gång i veckan, när jag slutar tidigt och Piratfarsan hämtar de små liven på dagis, att återupptäcka den glädjefyllda outforskade löpningen.
Förra onsdagen upptäckte jag Vallentuna IP:s löparbana och körde tusingar. Idag styrde jag kossan mot Brottby där det finns en lite IP med grus löpbana och terrängbanor. Då jag kände för att "knarka asfalt" valde jag att springa utmed olika lands- och grusvägar. Det var fantastiskt kul - nya vyer, nya backar, en regnskur som gjorde mig härligt genomblöt och svalkade ner och ffa pigga nyfikna ben som orkade hålla bra tempo trots att det stod återhämtningsjogg på schemat. Efter 6 km var jag tillbaka vid start och valde att köra 5 varv på vad jag tror är en 400 meters bana. Under sista varvet spanade jag in skylten till terrängspåren och såg med stor glädje att det finns både 5 och 10 km spår! Jag ser redan fram emot nästa onsdags löpning! Yes, glädjen och suget är tillbaka!
Dagen avslutades med 1 timmes styrketräning. Jag börjar få grymt starka ( och snygga) axlar/armar och en stenhård mage! Det ni!
Ja, just det. jag höll på att glömma! Är någon sugen på att springa 10 km (eller varför inte 20 km?) terräng som träning inför Lidingöloppet? Den 13:e september. Kolla inbjudan här! Både jag och Piratfarsan är lite lite sugna. Om ni inte ska springa kan ni ju vara barnvakter!