Lidingö Ultra 26 km

Vädret var det bästa tänkbara i lördags - sol, 10+ grader och en svag vind. Nåja på Lidingövallen blåste det ganska rejält men så är det väl på en ö. Jag måste erkänna att magen var full av fjärilar men så ska det ju vara inför ett lopp. Och inte vilket som helst utan Lidingö Ultra. Jag skulle bara springa 26 men var ändå orolig om benen skulle hålla. Hade jag tränat tillräckligt med backar! Skulle jag segna ihop i Abborrbacken? Jag försökte se det som ett träningspass och tillfälle att testa Perpetuem. Det hade jag i små 1 timmesflaskor i bältet. I handen hade jag en 0,5 liters flaska med Resorb. Jag tänkte hålla mig bara till Perpeteum och vatten. Planen var att dricka lite hela tiden så att energin var konstant i kroppen under hela loppet. 

Träffade Tjejmarathongänget direkt vid nummerlappsutdelningen; lapparna var redan uthämtade och titta så fina tröjor som Annie hade fixat till oss:

 Från vänter Nina, Victoria, Nina, Coyntha, jag och Annie. Saknas på bilden gör Camilla som sprang 5 mil! Bild lånad från Coyntha.

 Så här fina var jag och Coyntha före loppet!

Vi började springa tillsammans i lugnt tempo. De första 8-9 kilometrarna var de samma som på Lidingöloppet så det var backe upp och backe ner. Det var otroligt vackert och lyckokänslan som jag hade på Lidingöloppet 2009 kom igen! Jag kände sån enorm glädje av att springa i denna fina skog! Vi sprang nära vattnet och det kändes som att vara vid  havet. Planen med energin och vätskan höll; att springa med handflaskan gick jättebra.
Nu kom vi till Aborrbacken:

 Så här rädd var jag... nej - den var inte så farlig, vi gick ju bara! Annie stod och hejade fram oss, själv sprang hon backintervaller här! Längre fram vid ca 12 km kom en jättebrant backe där man fick till och med hålla i sig för att komma upp! Strax före 15 km vätskekontrollen började Coynthas ben krångla, förmodligen sk falsk ischias. Hon tog det lugnt och jag försökte massera benet + rumpan med min flaska (hade ingen kavel med mig!) men det gav inte så bra resultat. Strax efter 18 km fortsatte jag att springa på egen hand. Jag ökade tempot alltefter och när jag hade kanske bara dryga 3 km var jag uppe i 5:40 tempot. Det fick hålla eller brista! Det gick! Jag kom i mål på 3:03 och var jätteglad. Nu väntade stretch, picknick med tjejerna och att beundra de snabba som sprungit 5 mil. Det var en strålande dag! Jag var nöjd att min plan hade hållit! Kanske vågar jag mig på 5 mil nån gång?

 Världens bästa löparkompis som har god smak vad gäller höga klackar och löparkläder, hihi.

Annie, Coyntha och jag. Tack Annie för att du fixar så åt oss. Ser nu fram emot Tjejmarathon!
Alla bilder lånade från Coyntha!