Borås 6 timmars - ett blött kvitto eller varför mina löparskor luktar mögel....

Bakgrund:
I slutet på augusti bestämde jag mig tillsammans med ett gäng härligt galna löpartjejer att springa 6 timmars i Karlstad i februari 2014. Jag har alltid sagt "aldrig i livet" till varvslopp men nu kände jag mig redo för att testa denna utmaning - kommer jag att palla att springa i 6 timmar eller kommer jag bli tokig av tristess?
Sagt och gjort. Nu är jag anmäld till loppet och har Annie som coach inför denna utmaning.
Jag har nu i 9 veckor byggt upp en sk stabil bas med stark fettförbränning och uthållighet genom Maffetone träning. Träning med låg puls som skett genom frekventa morgonpass (*gäsp*) på fastnade mage och långpass på upp till nästan 3 timmar. Från ca 3 timmars löpning första träningsveckorna till dryga 7 timmar mot slutet av perioden. Dessutom har jag tränat rörlighet, yoga, bålstyrka och kört löpskolning. Många timmar träning varje vecka som jag pusslat in i mitt liv som redan är fyllt av jobb, familj och andra åtaganden. Min lösning har varit morgonpassen och att prioritera bort allt annat! Jag har även försökt äta bra mat och undvika alkohol. Att sova minst 7 timmar per natt har varit prio 1.
Borås 6 timmars skulle vara en tidig test av min bas och test av energischema.
Veckan före loppet:
Sista veckan före Borås trappade jag ner på träningen lite, tog enbart ett par lätta joggpass. Tyvärr så måste jag haft nån skitinfektion i kroppen för 5 dagar före loppet var jag seg, hade ont i varenda led och muskel och började bli snorig. Jag bestämde mig för att inte bli panikslagen, detta skulle ju bara vara ett testlopp. Jag tog det lugnt, sov mycket och tog extra mycket C vitamin, Echinagard mm.
Dagen före loppet, på fredagen, vaknade jag utan värken i kroppen och var ganska pigg.
Jag hade med hjälp av coachen planerat loppet - hur jag skulle springa/gå, hur jag skulle genomföra loppet mentalt och så knåpade vi ihop ett schema för energi- och vätskeintag.
I stora drag så skulle jag springa på känsla, helst i MAF tempo, gå i backar om jag kände för det, dricka varje kvart (ca 7 dl i timmen), äta varje halvtimme, tänka positivt på tiden jag tillryggalagt och inte på hur mycket jag hade kvar etc.
2 dagar före loppet:
Jag har haft en tuff jobbvecka. Jag packade min ryggsäck + supportlåda redan onsdag kväll. På torsdagen satt jag i möte till nästan kl 19 och åkte sedan i all hast till Solna för att hämta Perpetuem hos UltraZebban. Perpetuem är ett bränsle jag testade på alla mina långlopp 2012, det innehåller långsamma kolhydrater, fett och protein (samt lite magnesium) till skillnad från ex Vitargo som bara  har kolhydrater. Jag hade mycket bra energi under alla loppen ifjol, dippade aldrig och jag tror det beror till viss del på Perpetuem som passar mig bra.
Min plan var att blanda en flertimmarsflaska med koncentrerat Perpetuem som skulle räcka i ca 4 timmar. Sedan stödköra med dadlar, egna bars, ev lite ostakaka och plättar med hemgjord sylt. Till det vatten + Resorb  med jämna mellanrum. Om motivationen skulle tryta helt skulle jag tillåta mig några färgglada godisar men helst inte. Som "godis" hade jag även en Spotifylista med favvolåtar och en bra ljudbok.
1 dag före loppet:
Jag jobbade halvdag och tog sedan tåget till Borås. På tåget, som var försenat, tog jag det lugnt, drack rödbetsjuice och åt gott. Jag kom till Borås efter kl 20 och möttes och Coyntha, Göran och Pia; vi bodde på samma hotell Gästhemmet Vila. Vi satt några timmar och pratade om loppet, vilka kläder vi skulle ha på oss etc. Sen knöt vi oss men det var svårt att sova pga nerverna och ungdomsoljuden i korridoren.
Jag hade som mål att springa starkt. Jag ville helst klara 48 km, 50 var en dröm. Det var svårt att tänka på distans när jag aldrig deltagit i ett tidslopp förut.
Raceday:
Vi gick upp tidigt och åt en god grötfrukost. Sedan följde en procedur - smörja fötterna med Sportslick, dra lite Linnex på vader, baksida lår och ländrygg (det var ett vinnande drag! Linnex värmde mig hela dagen!), klä på kompressionstights mm. Prognosen var dyster: regn och ca +4 grader...
Vi begav av kring 8 tiden till Norrby IFs klubbstuga där vi hämtade nummerlappar och plastsäckar att ha grejer i. Vi åkte till varvningsområdet och riggade upp vårt bord med det vi skulle ha under loppet. Förutom vätska och energi även extra ombyte kläder och skor, mobiltelefoner mm. Coynthas man Göran skulle hjälpa till. Nu träffade vi på en massa "bekanta" bl a flera tjejer som sprungit Tjejmarathon (TM) i år, en av dem Anneli, en annan Alice S och så Johan Brodin som är med och arrangerar TM 2014 m fl. Flera kända ultraansikten  syntes till.
När kl var ca 09.15 gick alla gemensamt till startområdet ca 600 meter bort. Loppet gick på en bana 1295 m lång kring Ramnasjön mitt i Borås. Den var ganska flack med två obetydliga backar.
Och när vi och pratade som mest small det plötsligt till och vi skrek till, men det var bara startskottet. Vi ses sa vi till varandra och anade inte att trots den korta banan med bra sikt tvärs över sjön som skulle vi  knappt se skymten av varandra på nästan hela loppet!
Första timmen låg jag  i ca 6:30 tempo, kände mig stark. Tyckte tiden gick långsamt. Efter en kvart började det regna och fortsatte så hela loppet. Men en lärdom - man märker det faktiskt knappt. Jag var trots väta varm med ett bra underställ närmast kroppen och frös aldrig. Däremot så blev vantarna blöta och fingrarna stela vilket gjorde det svårt att skruva av lock, krokar, dra ner brallorna på toa etc (nästa gång ska jag ha tumvantar, i galon) Och på toa gick jag (vem kom på iden att ställa bajamajorna högt så man måste ta 2-3 trappsteg upp??) ca 1 gång i timmen. Jag höll min energiplan under hela loppet. Kände aldrig av någon svacka i motivationen vilket brukar vara det första tecknet hos mig på "soppatorsk". Andra timmen gick bra; jag hade sällskap med olika personer bl a Anneli Miss Evil herself.
 Mot slutet av andra timmen efter en vätskepaus fick jag plötsligt en skarp smärta i min högra fotled. Den fotled som jag haft krångel med sedan i fjol och som smärtar ibland när jag drar foten mot skenbenet. Den är stel men jag har lyckats träna upp den en del och under mina MAF veckor hade jag inte känt av den. Jag tänkte att man får lite ont under loppen och det brukar ge med sig så jag försökte att inte fokusera på det. Men smärtan var mycket skarp och blev så stark att jag högt svor för varje steg jag tog. Jag ser på mina varvstider nu att under tredje timmen gick det långsammare och långsammare. Jag tog en Ipren, stannade och töjde, Pia försökte hjälpa mig att dra loss foten för det kändes som om den låst sig. Det hjälpte inte. Jag gick 2 varv och när jag var på väg mot beslutet att bryta så kom jag på att testa en ny stretch av fotleden; jag vek liksom foten under mig. Och magic - smärtan försvann! Det är inte sant tänkte jag! Nu var det 2 timmar kvar, jag låg efter mitt distansschema men tänkte shit samma och körde bara på!
De sista 2 timmarna var de bästa! Jag kände mig stark och fylld av enorm glädje. Jag hamnade åter på 6:30 tempo och bara kutade på! Jag önskade jag kunnat lyssna på musik men jag vågade inte ta fram mobilen pga allt regn! När andra, även de snabbfotade började sakta ner och gå, ökade jag farten! Tankarna var bara ljusa. Vad jag tänkte under loppet? Ingen aning. Till vardags när jag springer kan jag ibland tänka på vardagsproblem, planera mm. Nu var jag i sådant flow att jag var bara i löpningen. Tanken var tom och jag bara öste på! Jag förstod att jag inte skulle klara 50 km men nära inpå. Pang! Där gick slutskottet och vi stannade på plats och fäste våra nummerlappar så sista varvets meter kunde mätas med mäthjulet. Min Garmin stannade på 50:99 km. Chippen klipptes bort av en funktionär, en annan fotade oss och ett par kom med varma hamburgare i en låda! WOW så gott det var!
 Vi fick fina medaljer, pratade och tog på oss våra överdragskläder och packade ihop grejerna. Vi började frysa nu och det var inte så kul att vattnet strulade och vi fick blåläppade och huttrande duscha i fisljummet vatten på herrarnas... Det var mycket prat, SMS till familj, coacher och vänner.
Vi var glada och upprymda. Jag hade fixat det! Det var så stort!
Den kvällen åkte jag hem till Göran och Coyntha och slappade framför TVn i deras sköna soffa! Jag var så stel bak i mina SI-leder att jag knappt kunde gå. Jag slocknade och sov starkt och djupt! Nu var jag supertörstig!
Dagen efter:
Tog jag tåget hem. Jag kände mig pigg, glad och hade endast en mycket lätt stramhet i låren och vaderna. Oförskämt efter nästan 50 km dagen innan! Kompressionsstrumporna var på! Jag kunde gå som vanligt. De officiella resultaten visade att jag sprungit 49 755 meter! WOW! Nästan 50 km!
Sammanfattning:
Borås 6 timmars var ett bra ultratest och gav mig kvitto på: att jag tränat upp en bra bas genom MAF träning, att jag nu redan är uthållig och kan springa 6 timmar utan problem, att jag haft   bra schema för energi och vätska (fick aldrig soppatorsk), att Perpetuem fungerar bra som bränsle för mig (bra för det är inte så krångligt), att jag är uthållig även mentalt och kan stå emot smärta! Att jag återhämtat mig snabbt var även det ett kvitto på att jag rätt så tränad nu! Check ! Check! Check!
Jag är på väg mot mycket ultralöpning och det känns mycket hoppfullt just nu. Idag har jag återhämtningsjoggat 5 km! Hade lite trötta ben mitt i passet men kände mig glad och stark för övrigt. Fotleden har inte smärtat. Jag ska kolla upp den, tror att jag ev har benplågringar efter tidigare stukningar, antingen osteokondritis dissekans eller sk anterior compartment syndrom. Jag kommer nog söka idrottsläkarhjälp för det. Foten fungerar bra på asfalt och flacka banor men ej i terräng i nuläget.

STORT TACK till Coyntha och Pia som stöttat och som jag bollat mycket med innan och efter lopet, coachen Annie som fått mig i denna form, Göran som skjutsat och supportrat, min fina familj som gör det möjligt för mig att träna så pass mycket och resa iväg på lopp, Alice för dina fina glada leenden och uppmuntrade ord under loppet, Anneli och andra som jag sällskapssprang med! Ni förgyllde denna dag! TACK SOK Knallen för ett välarrangerat lopp! 
Skit på dig väderguden för allt regn!
Nu kör vi med Karlstad i sikte!

Helt galet!

Alltså, detta är ju helt GALET ju! Jag häpnar över den förändring jag genomgått som löpare senaste 8 veckorna med hjälp av mina fina coach. 

Började med MAF träning för knappt 8 veckor sedan. Status före: mycket medelmåttigt tränad, sprang korta distanser, långsamt, löpningen kändes jobbig, fruktansvärt morgontrött, seg, omotiverad och utan speciellt mycket träningsglädje.

På första MAF-teset 9/9 sprang jag med puls upp till ca 140 7,14 km på 50 minuter dvs i 7 min tempo.

Status denna morgon: studsar ur sängen före 6 springer lätt en mil på strax över 1 timme. MAF-test 7,98 km på 50 min dvs 6:16 tempo med en puls på ca 138! GALET säger jag bara. 

Eller det här: i söndags sprang jag ett dubbelpass; första var på morgonen utan frukost 2 tim 45 min med Coyntha och Cecilia sedan 1,5 timme på egen hand på kvällen. Och det utan att det kändes tungt, tvärtom - kvällspasset var snabbare och kändes lättare. 23+15 km! Stängde veckan på GALNA 66 km (rekord måste det ju vara för mig) och stänger nu oktober på nästan 209 km! GALET! Och jag är morgonpigg; vågar knappt skriva att jag några gånger i veckan ställer klockan på 04:55 men vaknar en kvart före och ger mig ut på en runda som är klar innan resten av familjen vaknat! Jag ÄLSKAR mina morgonpass och det var de jag var ju mest skeptisk till i början!

4 veckor kvar av MAF-träning och om en vecka kommer första uthållighetstestet: Borås 6 timmars!

                                              Jag en tidig morgon i Berlin för några veckor sedan!

2014 - bring it on! Eller om mina mål och vägen dit

Inser att jag inte skrivit på ett tag. Det händer en massa saker... med min träning. Det är underbart men samtidigt lite skrämmande och nytt! Men så får det vara just nu! Jag vill testa något nytt för att utmana mig själv och ffa för att nå andra resultat. 2012 var ett roligt år med galna utmaningar men som oxå hade med sig skador i bagaget. Under våren har jag sakta kommit tillbaka efter mycket rehab och ffa rörelseträning. Under sommaren har jag mest avvaktat och inväntat tankar och känslor. Och så kom det! Under en lunch i Höganäs, under vår tjejhelg i Skåne för snart två månader sedan kom utmaningen "Karlstad 6 timmars" och plötsligt kände jag mig redo. Jag grunnade lite till och till slut fattade jag ännu ett beslut - jag ska unna mig att få hjälp med mina förberedelser och min träning! Det var ett stort mentalt steg, säkert svårt att förstå för de flesta men för mig var det enormt att våga satsa på mig själv, våga ta plats. Att även "lilla jag" är värd det! Jag vet att jag inte ens är i närheten av elitmotionär men jag vill förbereda mig väl och med mycket kunskap inför de kommande utmaningarna. Jag vill inte bli skadad, jag vill bli stark och uthållig med en bra bas av mat, träning, sömn men ffa så vill jag vill fokusera på träningsglädje!
Och för att nå dit har jag valt en klok, erfaren, empatisk och välutbildad person! Så varsågoda, här ser ni min eminenta coach Annie:

Jag började för ca 5 veckor sedan med sk Maffetone träning. Det är lågpulsträning för att bygga upp en bra stabil bas. Syftet är att bli uthållig, fettförbrännande, seg jäkla ultra-maskin! Jag fick inspirationen av Coyntha och förstod snabbt att denna metod passar speciellt mig som varit skadad. Och som inte gillar att ta ut sig och blir andfådd och full med mjölksyra! Och hittills har det  funkat utmärkt! Jag kör nu upp till 2,5 timme långa pass som kanske inte känns lätta men långt ifrån jobbiga. Och efter sådana pass är jag pigg och kan ge mig ut på nästa springrunda i stort sett efter en dusch! Jag springer ofta flera tidiga morgonpass. Ja, jag går upp strax före fem och ge mig ut i mörker och kyla. Och det är underbart och tvärtemot vad jag trodde från början så går det utmärkt att springa utan annat än en kopp varmt vatten (!) i magen! Och jag springer i terräng och det är roligast även om det är svårast att hålla den låga pulsen där! Och jag yogar, rörelsetränar och kör lite styrka. Någon gång i veckan kör kort löpskolning!  Ni hör! Det är mycket fokus på träning nu och det är så kul! Jag mår utmärkt, är mycket pigg och har massor med energi...nästan jämt! *gäsp*

Den goda träningen har med sig ringar på vattnet - kosten har automatiskt blivit mycket bättre. För många kan det verka så strikt att äta som jag gör nu (mycket paleokost) men hur sjutton ska jag orka prestera och nå mina mål med kass mat i magen???

Så nu undrar ni alla vad det är för mål jag har förutom Karlstad 6 timmars 9/2 (helt galet att springa på en inomhusbana i 6 timmar!)? Jo, jag drömmer om LidingöUltra 50 k 3/5, Tjejmarathon 2014 8/6 och Öppet Fjäll 2/8 under AXA Fjällmarathonvecka! Fullspäckat med trail och ultra! Och jag vill ha fokus på att ha den där härliga känslan av stryka under loppen! Och ha en massa träningsglädje på vägen dit! Galet? Kanske? Men jag älskar löpning och det så jag gör för göra det jag älskar! Och på vägen dit träffar jag och springer med likasinnade, en härlig familj av galningar!

För att jag är värd detta!

Just nu siktar jag första träningstävlingen som blir om ca 3 veckor - Borås 6 timmars 9/11!

Hoka one one

Nu har även jag och min nyfikenhet fallit för de omtalade "clownskorna" som är så poppis i ultrakretsar. Hoka one one ska vara extra dämpande och enligt Coyntha, Annie och fler ultras otroligt sköna!
De är väldigt dyra i Sverige, kan köpas men ej beställas online från USA så det blev en beställning härifrån.
Det får blir årets tidiga julklapp/födelsedagspresent till mig själv!
Längtar....
Snart kommer jag avslöja mina mål för 2014 och det träningsupplägg jag ägnar mig åt just nu med hjälp av en coach! Stay tuned!

Att ge och att ta

Tidigare hamnade jag väldigt ofta i att ge-fällan. Jag gav och gav och någonstans förväntade jag mig lite tillbaka men fick sällan något. Kanske var det fel människor jag gav till, kanske gav jag helt i onödan och fel saker, kanske hade jag svårt att ta emot. Jag vet inte. Men livet är så fint att det ger oss sina lärdomar och nuförtiden händer det alltmer sällan att jag står där med en vissen min och tänker lite offrekoftemässigt "men jag då?".
Igår blev det så fin balans i att ge och ta. När jag kysste kudden gonatt var jag varm om hjärtat och kände mig påfylld.
Först åkte vi hela familjen till Flatenbadet där Anneli och Mats ordnade ett välgörenhetslopp till förmån för Trygga Barnen. Maken sprang de kuperade 5,8 km medan jag och barnen var funktionärer och hejarklack! Det är så kul att stå "på andra sidan" när man själv sprungit lopp, det är lite att ge tillbaka och man förstår så väl vad för slags hjälp och pepp löparna behöver.
Det var så fint vid Flaten, dit ska vi nog åka nästa sommar och bada!

På eftermiddagen var det dags för mitt 90 minuter långa pass i MAF-tempo DE första 5 km fick jag sällskap av äldsta sonen som tålmodigt cyklade intill mig. Sedan var det dax för 5-åringen som hjälpte  och "drog" mig i ca 2 km! Båda var så glada att de fick hänga med. Och det var verkligen win-win för båda parter - motion och umgänge samtidigt. Sedan kom bästa Anna och sprang med mig lite till. Det var så behagligt att springa i så lugnt tempo, vi kunde prata hela vägen. Sammanlagt blev det näsan 15 km. 15 km som jag faktiskt knappt märkte! Jag gav och jag fick!

Löpning Vänskap Tacksamhet

De senaste veckorna har jag känt en djup tacksamhet över alla fantastiska människor som kommer eller kommit  in i mitt liv! Jag blir så påfylld, inspirerad och hjärtligt glad av att umgås med dem.
Och där har löpningen en stor roll; genom den har jag lärt känna en hel skara underbara personer som jag delar min stora passion med! Det är mina grannar från fina Kårsta, tjejgänget jag träffat via Tjejmarathon med Annie i spetsen, Coyntha som jag "hängt" ihop med sedan 2009 och som fyller mig med nya kunskap och nya ideer med flera! Åldern spelar ingen roll och ofta befinner vi oss på olika platser i världen!
Och vi har sprungit och skrattat ihop och följt varandra via bloggar och FB!
Tack alla för att ni finns här! LOVE U!

Tjejhelg i Skåne

Man kan umgås på olika sätt med sina tjejkompisar - man kan gå ut och dansa, man kan sitta och fika, man kan dricka vin och prata. Och alla dessa sätt är mysiga men jag gillar så mycket att umgås under en springtur! Och jag är så glad att jag genom fjolårets Tjejmarathon lärt känna så många härliga kvinnor som har samma passion som jag - LÖPNING!
Förra helgen var vi i Skåne och sprang tillsammans i 2 dagar.
Vi bodde på det mysiga vandrarhemmet Nyckelbo utanför Helsingborg som förresten är en mycket fin stad med egen strand! Bara det!.
Första dagen tog vi tåget till Landskrona och sprang sedan på Skåneleden till vandrarhemmet. Det var otroligt vackert att springa längs med havet. Vi sprang, pratade och åt en massa björnbär som växte överallt! Jag sprang med Coyntha som just nu håller på med sk MAF-träning vilket kort innebär att hon springer aerorbt (med låg puls). Jag hängde på för jag visste inte alls om jag skulle orka springa så långt. Men första dagen blev det (efter alla felspringningar, hehe) 36 km! Och jag som sprungit 13 km som mest i år! Visst var jag trött på slutet (hade lite soppatorsk för det var så otroligt varmt och jag orkade inte äta ordentligt, ett problem för mig) men dagen efter vaknade jag så fräsch och utan träningsvärk och smärta någonstans! Dag 2 var etappen Mölle till Nyckelbo, en otroligt pittoresque sträcka med betande kossor och längs med havet! Kändes ett tag som vi var i Spanien! Efter fika i Höganäs tog jag och Linn bussen till Domsten och sprang därifrån "hem". Vi avslutade våra 18 km med ett härligt dopp i havet. Brrr.... det var "uppfriskande" (dvs ca 16 grader!).
Det blev en intensiv träning med många skratt, goda middagar, mycket inspiration och en del kilometrar!
Så fint! Hoppas på flera sådana helger med bästa tjejgänget! TACK!
Här kommer några foton från helgen:

Älskade fjällen

Lite sent men bättre än aldrig... här kommer ett kort inlägg om vår semester i vackraste Ottsjö i början på augusti.
Maken sprang Öppet Fjäll och gjorde därmed debut inte bara som marathonlöpare utan även som fjällöpare! Han gjorde en jättefin insats, jag var mest glad att han överlevde. Hans första kommentar i mål efter 7:25 var "Varför sa du inte att det var  SÅ jobbigt och SÅ brant?!" Hahaha! Men nu är han biten och letar efter en"ännu jävligare utmaning" som han säger själv.
Jag själv tog det lugnt  tävlingsmässigt. Gjorde en jumboinsats i Ottfjället upp (680 stigmeter på 6 km) på 72 minuter men har sällan varit så nöjd med ett lopp! Ffa var jag stolt över att jag vågade ställa upp i ett litet lopp men många duktiga löpare!
Hela veckan i Ottsjö var underbar på alla sätt: vi träffade en massa kompisar med familjer (Conny, Annie, Victoria m fl), vi fiskade (men fick inget), plockade en massa blåbär och hjortron, grillade vid sjön och ffa - jag och Coyntha sprang på fjället varje kväll! Det var så underbart! Går inte att beskriva! Benen drog iväg själva! Och... jag badade i Ottsjön fast det var svinkallat!
Ja, det var en fantastisk vecka som gjorde att jag fyllde på batterierna ordentligt och kom hem tränad och lycklig... och med hjortron- och blåbärssylt i bagaget!
Vi får se om det blir Ottsjö nästa sommar med.... jag hoppas!
Här kommer en fotografisk sammanfattning av veckan:

Vackraste kirtan

Just nu handlar livet mycket om att ta itu med de inre "demonerna", om arbete inifrån och ut. Där hjälper yogan.
Just nu är jag närmast förälskad i denna vackra kirta (mantra) Add Guray Nameh. Det är en kärleksfull bön där man bl a ber om beskydd. Eller som det står på Youtube:
"This mantra clears the clouds of doubt and opens us to guidance and protection. It surrounds the auru with protective light, and strengthens your personal projection."

Just nu längtar jag hit!

Den ljuder just nu för jämnan i mitt huvud och skänker glädje och ro.
Igår kväll tog jag en lugn och avstressande joggrunda. Det är så vackert nu med allt böljande säd! När jag kom hem satte jag på mantrat (finns på Spotify) och simmade ett tag! Vilken känsla. Nästa gång ska jag tända lite ljus kring poolen...
Det blev en fin stund på egen hand. Det har varit för få sådana under min semester när besökarna avlöst varandra och barnen pockat på min uppmärksamhet.
Vad gör du när du har en stund bara för dig själv? Hur värnar du om dessa stunder?

Yoga

Jag är så glad och tacksam över yogan som åter finns i mitt liv. Den lever sitt liv och verkar inifrån och ut. Den sätter igång processer inom mig, ibland smärtsamma, sådana som skrämmer lite men jag vet att det blir bra på sikt. I stunden ger den avslappning, lugn och ro, känsla av universiell gemenskap. Den ger kroppen stadga. Jag utövar mest Kundaliniyoga; den yogan som stärker ryggraden för där vid roten av den vilar Kundalinikraften som en orm. När den väcks upp finns det inga gränser för självet.

Min utmaning nu är att fortsätta yoga varje morgon på egen hand för att förstärka effekten av yogapassen. Lite trevande går det framåt.

 

Jag är tacksam för min fina lärare Anette som förmedlar stillhet, visdom och som pedagogiskt leder oss genom passen. Och hon har skapat en underbar plats att yoga på i sin lada.

Top of the world eller hur vi besegrade "Backen"

Igår träffade jag bästa Tjejgänget, gänget som jag är så tacksam för att ha lärt känna på fjolårets Tjejmarathon. Vi springer ihop, pratar löpning och utmaningar i massor utan att någon lyfter på ögonbrynen eller tycker vi är tråkiga. Coyntha och jag möttes i stan och laddade med ett gäng mumsiga tacos från La Neta; vill ni uppleva äkta mexikanska tacos så ska ni gå dit! Sedan mötte vi Nina och Naiti vid Hammarbybacken! Jag har inte varit där sedan ett roligt men lite vingligt nyårsfirande 2001 och nu skulle vi upp 10 gånger; chefen Nina bestämde! Och varför inte?

Vi började med att gå upp i den branta och långa backen  för att sedan springa ner så fort som möjligt. Fallhöjden på backen är hela 85 meter och längsta nedfarten 750 meter. Det finns flera olika vägar, en del lite snällare men ändå är det brant kan jag lova! Vi tog lite olika vägar, jag försökte springa upp så långt upp jag kunde för att sedan övergå i snabb marsch. Sedan rusade vi ner! Tekniken vid nedförslöpning är att släppa loss kroppen, låta den rulla, inte bromsa ner med lårmusklerna, ha armarna lite utåt och hela kroppen avslappnad. Givetvis får man ganska hög fart och det är lite läskigt i början men efter ett tag går det bättre och bättre. De sista gångerna var jag lite trött i benen och var tvungen att fokusera på var jag satte fötterna extra noga för att inte trampa fel och skada mig!. Coyntha som förra veckan var på ett trailläger i High Tatras i Slovakien berättade att man ska försöka hålla blicken ca 4 meter framför.

I am on the top of the world!

Sista uppförsgången blev det jag älskar - "nu dödar vi benen"-löpning dvs springa så långt man orkar, vila en kort stund och sedan fortsätta! Det gick förvånansvärt bra (tack kroppen!) och sista metrarna kändes det som om jag fick en knuff i baken, så lätt gick det! Starka Nina gjorde 10 toppstigningar med jag och Coyntha hann med 8 st! Vi snackar nog för mycket! :o)

Tack tjejer för ett underbart pass. I will be back! Jag älskar att springa i backar!

Starka tjejer efter 8 uppstigningar!

I am back eller hur jag överlevt en FB-paus!

Igår loggade jag in på FB igen efter två veckors paus! Hur har det gått? Fantastiskt bra - inga abstinensbesvär alls och jag har inte gluttat över axeln när maken facebook:at! Jag lovar!

Jag har också hunnit fundera en del över detta med sociala medier och vad de betyder. Detta är mina åsikter. FB mfl måste vi som har barn vänja oss vid och vara användare av för att ha koll på vad ungarna håller på med. Det är kul att läsa uppdateringar och kolla på andras bilder men egentligen så klarade jag mig bra utan denna dagliga insyn i andras privatliv tidigare och kan nog göra det i framtiden också. men lite har jag missat elelr hur? ;o)

Statusuppdateringarna är lite som reklam på TV - man matas med dem hela tiden och till slut väcker de habegär, avund mm. "Åh, är de på solsemester igen? Varför kan inte göra det?" "Har hon köpt nya löparskor igen, dags för mig att skaffa nya!" etc Och denna oftast överflödiga konsumtion  klarar jag mig nog utan...nästan i alla fall. Inspiration är bra men man ska skilja det från just det ovannämnda.

Däremot är FB så himla bra på bl a en sak - att skapa evenemang, grupper etc där man vill nå många. Detta är den enda anledningen till varför jag kommer att hänga kvar.

Jag kommer nog inte lägga in så många uppdateringar som förut (utom denna såklart!), möjligen fortsätter jag med en del bilder. Och även om jag inte "like:ar" på era statusar och foton så ska ni veta att jag gillar er skarpt!

Och till sist - detta är sånt jag hunnit med när jag inte Facebook:at:

                                                                sprungit långpass

paddlat i solnedgången

hängt i city på Thaibåten bl a

fyndat på loppis

Och så har jag gjort dundervirveln i vår pool till barnens glädje, övat på att crawla nästan varje dag, fiskat, rensat rabatter, umgåtts med familjen, lagat god mat, slappat, yogat, petat i naveln! Och det IRL! Det ni!

FB-paus!

Facebook är bra på många sätt men jag blir lätt beroende av att sitta och kolla uppdateringar hundra gånger per dag. Och då blir jag bara sittandes.  Nu när jag har semester har jag bestämt mig för att låta bli FB helt och hållet. När jag berättade om detta på FB fick jag 29 gilla-tummar vilket gav 300 kronor till Hungerprojektet genom Tjejmarathon!
Efter 4 dagar upplever jag inga abstinensbesvär däremot har jag haft mycket energi och påtat i trädgården,  fixat hemma i och ffa varit mer närvarande med familjen. Härligt!  Jag använder fortfarande datorn för att blogga, kolla nyheter och väder samt för att logga min träning på jogg.se.
FB är bra men lagom och jag hoppas att när de två FB-fria veckorna gått att jag klarar att kolla bara en gång per dag.
Hur har du det med användande av Facebook?

Tjejmarathon 2013

I lördags gick den andra Tjejmarathon av stapeln.  Ett 53 km långt ultralopp där man i år samlade pengar till Hungerprojektets arbete i Bangladesh. Man förenar nytta med nöje. För ett nöje är det. Se bara på löparnas glada miner. Visst blir det tufft och kämpigt ibland men det finns tid för att snacka, fika och beundra naturen. I år var loppet öppet för alla,  inte bara kvinnor deltog och vinnaren blev Konstantin på 5:32. Vilken bra tid med tanke på värmen!
Jag sprang inte i år utan var loppets läkare och hade ett stort nöje att heja fram nykläckta ultralöpare i mål i Grisslehamn. Det blev en fantastisk dag på alla sätt och jag fick en fin solbränna. Det är skönt att stå vid sidan om även om jag  ibland var rätt sugen att springa med tjejerna. Kanske nästa år?

Tack kroppen min!

Jag älskar min kropp just nu! Efter månader av smärta här och där, stelhet och krämpor känns den reparerad. Rehabträningen har gett resultat och jag är rörligare än någonsin samtidigt som jag är smärtfri och känner mig stark!  Jag känner djup tacksamhet till min kropp; förra året behandlade jag den styvmoderligt så inte undra att den strejkade till slut. Men nu matas den med bra mat, den får sova, den sträcks ut och böjs åt alla möjliga håll och viktigast - den får springa med glädje!

Igår åkte vi hela familjen till Norrtälje där det finns en slalombacke. 55 meter fallhöjd och ca 225 meters längd. Som ni ser på bilden nedan så är lutningen rätt så brant.

Jag körde 5 gånger upp! Givetvis kändes det i benen en del så de 4 första orkade jag inte hela vägen upp, men på den sista gjorde jag det! Jag återhämtade mig väldigt snabbt och körde sedan lite kort benstyrka enligt devisen - Döda Benen!
Imorse kände jag INGENTING i benen och körde 7 km i 5:16 fart! Jag bara flög fram även om andningen blev något tung; jag är inte van att springa så snabbt! Det är ju galet!
TACK KROPPEN MIN! Jag ska fortsätta ta väl hand om dig!
Vi ska fortsätta vara bra kompisar!

(O)djur i bur eller rehabträning med PT Andreas

Min kropp har aldrig varit särskilt smidig men efter all ganska ensidig löpträning med många lång- och backpass inför 3 maror 2012 blev den helt stel som en PINNE! Att gå upp på morgonen och ta på sig strumpor och skor kändes som ett helt företag. Det har knakat i knäna, kluckat i höfterna, hakat upp sig i axlarna, ryggen har värkt för att inte tala om att jag efter varje löppass nu under våren fick ont på ett nytt ställe - fotens utsida, hälsenan, knävecket eller låret! Pinsamt när man har några år kvar till 50-strecket! Jag försökte blunda lite för det där, göra lite yoga ibland, ta lite Ipren ibland.
Till slut insåg jag att jag behövde professionell hjälp och då kom Annie till undsättning och rekommenderade PT Andreas med orden "är det någon som kan hjälpa dig så är det bara han".
Sagt och gjort. Jag mailade Andreas och i väntan på hans svar googlade jag lite på honom, läste han referenser och blev alltmer nervös - karl tränade ju elitidrottare och en massa kändisar! Efter all läsning förstod jag att han måste vara Sverige bästa rehab PT! Här kan man lyssna på en podcast där han förklarar sin syn på kropp och träning. Han verkade vara Mr Holistic!
Jag fick snabbt en första tid och med stor förväntan begav jag mig till Odenplan.
Första "besöket" handlade om analys av mina leder - jorå, jag fick bekräftat hur stel jag var ffa i min högra sida. Högra fotleden var superstel liksom högra höften för att inte tala om min länd- och bröstrygg! Defekt och stel var omdömet men det kändes inte förolämpande faktiskt utan hoppfullt. Jag och Andreas hade lite samma tankar om hela rörelsekedjan; det tänket jag saknat förut när jag sökt hjälp. Vid nästa "återbesök" var det dags för övningar och ffa en himla massa töjningar i en jättekonstig tortyrliknande bur!

Töjningarna av fotled, höft och rygg såg nästan ut som en balettdans men jag lovar DET VAR INTE SÅ TJUSIGT! Jag är smidig som en flodhäst och till råga på allt har jag USEL BALANS! Skåda här nedan:

 

 

Men KUL VAR DET och SVETTIGT.  Jag har varit en duktig elev och gjort mina övningar varje dag ibland 2 gånger per till och med! Och miraklet infann sig snabbt - smärtfrihet vid löpning och fantastisk smidighet! Efter någon vecka så började det knaka vid minsta rörelse i min rygg - en bekräftelse på att saker började röra på sig! Och vi hittade den mest ömma punkten - en pyttemuskel i högra knävecket - musculus popliteus! En liten skitmuskel som gjort så förbaskat ont vid all backlöpning! Men nu tränar jag den och triggerpunktsbehandlar med en tennisboll och den håller sig lugn!

Nu är min rehab med PT Andreas slut och jag är evigt tacksamt för denna fantastiska människa som är så bra på att reparera folk och som hjälpt mig komma tillbaka. Jag är inte bara smärtfri och smidig - jag har hittat åter glädjen i träningen! Min kropp mår så bra nu att det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen är "För sjutton, nu ska jag göra lite armhävningar, hoppa lite, töja lite och köra lite utfall". Det är sjukt men min kropp vill bara vara igång  hela tiden!
Andreas är inte bara en superbra PT, han är en fin och ödmjuk person och jag hoppas att fler kan ha förmånen att träna med honom!
Tack Andreas! Nu vet jag hur jag ska träna för att inte gå sönder! Precis som i låten "bygga bygga upp " men inte riva ner!