Borås 6 timmars - ett blött kvitto eller varför mina löparskor luktar mögel....

Bakgrund:
I slutet på augusti bestämde jag mig tillsammans med ett gäng härligt galna löpartjejer att springa 6 timmars i Karlstad i februari 2014. Jag har alltid sagt "aldrig i livet" till varvslopp men nu kände jag mig redo för att testa denna utmaning - kommer jag att palla att springa i 6 timmar eller kommer jag bli tokig av tristess?
Sagt och gjort. Nu är jag anmäld till loppet och har Annie som coach inför denna utmaning.
Jag har nu i 9 veckor byggt upp en sk stabil bas med stark fettförbränning och uthållighet genom Maffetone träning. Träning med låg puls som skett genom frekventa morgonpass (*gäsp*) på fastnade mage och långpass på upp till nästan 3 timmar. Från ca 3 timmars löpning första träningsveckorna till dryga 7 timmar mot slutet av perioden. Dessutom har jag tränat rörlighet, yoga, bålstyrka och kört löpskolning. Många timmar träning varje vecka som jag pusslat in i mitt liv som redan är fyllt av jobb, familj och andra åtaganden. Min lösning har varit morgonpassen och att prioritera bort allt annat! Jag har även försökt äta bra mat och undvika alkohol. Att sova minst 7 timmar per natt har varit prio 1.
Borås 6 timmars skulle vara en tidig test av min bas och test av energischema.
Veckan före loppet:
Sista veckan före Borås trappade jag ner på träningen lite, tog enbart ett par lätta joggpass. Tyvärr så måste jag haft nån skitinfektion i kroppen för 5 dagar före loppet var jag seg, hade ont i varenda led och muskel och började bli snorig. Jag bestämde mig för att inte bli panikslagen, detta skulle ju bara vara ett testlopp. Jag tog det lugnt, sov mycket och tog extra mycket C vitamin, Echinagard mm.
Dagen före loppet, på fredagen, vaknade jag utan värken i kroppen och var ganska pigg.
Jag hade med hjälp av coachen planerat loppet - hur jag skulle springa/gå, hur jag skulle genomföra loppet mentalt och så knåpade vi ihop ett schema för energi- och vätskeintag.
I stora drag så skulle jag springa på känsla, helst i MAF tempo, gå i backar om jag kände för det, dricka varje kvart (ca 7 dl i timmen), äta varje halvtimme, tänka positivt på tiden jag tillryggalagt och inte på hur mycket jag hade kvar etc.
2 dagar före loppet:
Jag har haft en tuff jobbvecka. Jag packade min ryggsäck + supportlåda redan onsdag kväll. På torsdagen satt jag i möte till nästan kl 19 och åkte sedan i all hast till Solna för att hämta Perpetuem hos UltraZebban. Perpetuem är ett bränsle jag testade på alla mina långlopp 2012, det innehåller långsamma kolhydrater, fett och protein (samt lite magnesium) till skillnad från ex Vitargo som bara  har kolhydrater. Jag hade mycket bra energi under alla loppen ifjol, dippade aldrig och jag tror det beror till viss del på Perpetuem som passar mig bra.
Min plan var att blanda en flertimmarsflaska med koncentrerat Perpetuem som skulle räcka i ca 4 timmar. Sedan stödköra med dadlar, egna bars, ev lite ostakaka och plättar med hemgjord sylt. Till det vatten + Resorb  med jämna mellanrum. Om motivationen skulle tryta helt skulle jag tillåta mig några färgglada godisar men helst inte. Som "godis" hade jag även en Spotifylista med favvolåtar och en bra ljudbok.
1 dag före loppet:
Jag jobbade halvdag och tog sedan tåget till Borås. På tåget, som var försenat, tog jag det lugnt, drack rödbetsjuice och åt gott. Jag kom till Borås efter kl 20 och möttes och Coyntha, Göran och Pia; vi bodde på samma hotell Gästhemmet Vila. Vi satt några timmar och pratade om loppet, vilka kläder vi skulle ha på oss etc. Sen knöt vi oss men det var svårt att sova pga nerverna och ungdomsoljuden i korridoren.
Jag hade som mål att springa starkt. Jag ville helst klara 48 km, 50 var en dröm. Det var svårt att tänka på distans när jag aldrig deltagit i ett tidslopp förut.
Raceday:
Vi gick upp tidigt och åt en god grötfrukost. Sedan följde en procedur - smörja fötterna med Sportslick, dra lite Linnex på vader, baksida lår och ländrygg (det var ett vinnande drag! Linnex värmde mig hela dagen!), klä på kompressionstights mm. Prognosen var dyster: regn och ca +4 grader...
Vi begav av kring 8 tiden till Norrby IFs klubbstuga där vi hämtade nummerlappar och plastsäckar att ha grejer i. Vi åkte till varvningsområdet och riggade upp vårt bord med det vi skulle ha under loppet. Förutom vätska och energi även extra ombyte kläder och skor, mobiltelefoner mm. Coynthas man Göran skulle hjälpa till. Nu träffade vi på en massa "bekanta" bl a flera tjejer som sprungit Tjejmarathon (TM) i år, en av dem Anneli, en annan Alice S och så Johan Brodin som är med och arrangerar TM 2014 m fl. Flera kända ultraansikten  syntes till.
När kl var ca 09.15 gick alla gemensamt till startområdet ca 600 meter bort. Loppet gick på en bana 1295 m lång kring Ramnasjön mitt i Borås. Den var ganska flack med två obetydliga backar.
Och när vi och pratade som mest small det plötsligt till och vi skrek till, men det var bara startskottet. Vi ses sa vi till varandra och anade inte att trots den korta banan med bra sikt tvärs över sjön som skulle vi  knappt se skymten av varandra på nästan hela loppet!
Första timmen låg jag  i ca 6:30 tempo, kände mig stark. Tyckte tiden gick långsamt. Efter en kvart började det regna och fortsatte så hela loppet. Men en lärdom - man märker det faktiskt knappt. Jag var trots väta varm med ett bra underställ närmast kroppen och frös aldrig. Däremot så blev vantarna blöta och fingrarna stela vilket gjorde det svårt att skruva av lock, krokar, dra ner brallorna på toa etc (nästa gång ska jag ha tumvantar, i galon) Och på toa gick jag (vem kom på iden att ställa bajamajorna högt så man måste ta 2-3 trappsteg upp??) ca 1 gång i timmen. Jag höll min energiplan under hela loppet. Kände aldrig av någon svacka i motivationen vilket brukar vara det första tecknet hos mig på "soppatorsk". Andra timmen gick bra; jag hade sällskap med olika personer bl a Anneli Miss Evil herself.
 Mot slutet av andra timmen efter en vätskepaus fick jag plötsligt en skarp smärta i min högra fotled. Den fotled som jag haft krångel med sedan i fjol och som smärtar ibland när jag drar foten mot skenbenet. Den är stel men jag har lyckats träna upp den en del och under mina MAF veckor hade jag inte känt av den. Jag tänkte att man får lite ont under loppen och det brukar ge med sig så jag försökte att inte fokusera på det. Men smärtan var mycket skarp och blev så stark att jag högt svor för varje steg jag tog. Jag ser på mina varvstider nu att under tredje timmen gick det långsammare och långsammare. Jag tog en Ipren, stannade och töjde, Pia försökte hjälpa mig att dra loss foten för det kändes som om den låst sig. Det hjälpte inte. Jag gick 2 varv och när jag var på väg mot beslutet att bryta så kom jag på att testa en ny stretch av fotleden; jag vek liksom foten under mig. Och magic - smärtan försvann! Det är inte sant tänkte jag! Nu var det 2 timmar kvar, jag låg efter mitt distansschema men tänkte shit samma och körde bara på!
De sista 2 timmarna var de bästa! Jag kände mig stark och fylld av enorm glädje. Jag hamnade åter på 6:30 tempo och bara kutade på! Jag önskade jag kunnat lyssna på musik men jag vågade inte ta fram mobilen pga allt regn! När andra, även de snabbfotade började sakta ner och gå, ökade jag farten! Tankarna var bara ljusa. Vad jag tänkte under loppet? Ingen aning. Till vardags när jag springer kan jag ibland tänka på vardagsproblem, planera mm. Nu var jag i sådant flow att jag var bara i löpningen. Tanken var tom och jag bara öste på! Jag förstod att jag inte skulle klara 50 km men nära inpå. Pang! Där gick slutskottet och vi stannade på plats och fäste våra nummerlappar så sista varvets meter kunde mätas med mäthjulet. Min Garmin stannade på 50:99 km. Chippen klipptes bort av en funktionär, en annan fotade oss och ett par kom med varma hamburgare i en låda! WOW så gott det var!
 Vi fick fina medaljer, pratade och tog på oss våra överdragskläder och packade ihop grejerna. Vi började frysa nu och det var inte så kul att vattnet strulade och vi fick blåläppade och huttrande duscha i fisljummet vatten på herrarnas... Det var mycket prat, SMS till familj, coacher och vänner.
Vi var glada och upprymda. Jag hade fixat det! Det var så stort!
Den kvällen åkte jag hem till Göran och Coyntha och slappade framför TVn i deras sköna soffa! Jag var så stel bak i mina SI-leder att jag knappt kunde gå. Jag slocknade och sov starkt och djupt! Nu var jag supertörstig!
Dagen efter:
Tog jag tåget hem. Jag kände mig pigg, glad och hade endast en mycket lätt stramhet i låren och vaderna. Oförskämt efter nästan 50 km dagen innan! Kompressionsstrumporna var på! Jag kunde gå som vanligt. De officiella resultaten visade att jag sprungit 49 755 meter! WOW! Nästan 50 km!
Sammanfattning:
Borås 6 timmars var ett bra ultratest och gav mig kvitto på: att jag tränat upp en bra bas genom MAF träning, att jag nu redan är uthållig och kan springa 6 timmar utan problem, att jag haft   bra schema för energi och vätska (fick aldrig soppatorsk), att Perpetuem fungerar bra som bränsle för mig (bra för det är inte så krångligt), att jag är uthållig även mentalt och kan stå emot smärta! Att jag återhämtat mig snabbt var även det ett kvitto på att jag rätt så tränad nu! Check ! Check! Check!
Jag är på väg mot mycket ultralöpning och det känns mycket hoppfullt just nu. Idag har jag återhämtningsjoggat 5 km! Hade lite trötta ben mitt i passet men kände mig glad och stark för övrigt. Fotleden har inte smärtat. Jag ska kolla upp den, tror att jag ev har benplågringar efter tidigare stukningar, antingen osteokondritis dissekans eller sk anterior compartment syndrom. Jag kommer nog söka idrottsläkarhjälp för det. Foten fungerar bra på asfalt och flacka banor men ej i terräng i nuläget.

STORT TACK till Coyntha och Pia som stöttat och som jag bollat mycket med innan och efter lopet, coachen Annie som fått mig i denna form, Göran som skjutsat och supportrat, min fina familj som gör det möjligt för mig att träna så pass mycket och resa iväg på lopp, Alice för dina fina glada leenden och uppmuntrade ord under loppet, Anneli och andra som jag sällskapssprang med! Ni förgyllde denna dag! TACK SOK Knallen för ett välarrangerat lopp! 
Skit på dig väderguden för allt regn!
Nu kör vi med Karlstad i sikte!