Three Hill Summit

Det har varit torka ... inte bara här på bloggen. Juli var ingen höjdarmånad ur någon synpunkt framförallt inte ur tränings d:o! Som den pitta jag är gillar jag inte att vara överhettad vilket kan förklara (?) min allmänt stora olust till träning under just denna sommarmånad. Och kombon för lite träning samt dålig mat och stress för med sig många tankar just kring meningen med att träna och anstränga sig. Dessa funderingar har denna gång utmynnat i något klokt... tror jag i alla fall. Jag har helt enkelt kommit fram till att jag (till skillnad från många andra bloggare?), är dels inte så hetsigt tävlingsinriktad dels befinner mig i en period i livet där familjen går framför allt annat. Jag menar inte med detta att jag ska sluta träna - NEJ men jag har insett vad som är viktigt för mig i livet just nu och:
- jag vill att träningen ska bara vara en del av livet, den extra kryddan som får mig att leva hälsosammare och inte det jag satsar främst på, det som ger mig skador pga överträning mm
- jag vill träna för att komma ut i naturen, få en paus, njuta, glädjas och må bra - inte bli frustrerad över att jag inte persat, inte ultrat, inte sprungit maran, missat ett pass, missat ett lopp, inte orkar så många armhävningar som jag velat etc. Innerst inne vet jag att jag inte är någon vinnarskalle för att jag inte vill fokusera på sak till 100%.
- jag vill träna för att bli stark, smidig och ha bra kondis men för det räcker oftast 3 timmar av balanserad träning per vecka, 10 timmar är överkurs.
- jag har hellre dåligt samvete över att jag missat ett träningspass än att ständigt gå och må dåligt för att jag försummar mina barn pga träning (även om det sista inte är helt sant men närapå om man räknar all den tid det tar att träna, planera träning, blogga, läsa andras bloggar + fastan vid datorn efter att ha läst bloggarna... Den tiden skulle jag kunna använda till att sova mera och därmed vara utvilad och gladare!).
- jag vill träna utan att jämföra mig med andra men tyvärr är jag en sådan hopplös "jämförare" att jag lätt fastnar i detta. För 2 år sedan var jag superglad och stolt över att klara springa 5 km och göra ett par armhävningar på tå. Nu vill jag helst vara ultra, köra army som en tok och vara fittare än en PT... Men för vems skull egentligen? Tyvärr inser jag ibland att jag gör dessa saker för prestationens skull, inte för mig själv... Men stort TACK till alla bloggare som inspirerat, peppat och delat med sig av kloka träningstips! "det är mig det är fel på"....;o)
- jag vill gå tillbaka till min ursprungsdröm vilket är att hjälpa andra glädjas av träning och där har det börjat hända saker (Kårstajoggers for ever!)
- jag vill hålla vikten men tyvärr så gör hård träning det att jag blir oerhört hungrig (+ stressad) vilket resulterar i att jag äter för mycket, vilket i sin tur stressar mig ännu mer. Så lagom med mat och lagom med träning är nog det som passar bäst mig just nu.

Men vad är konsensus av det hela??? Jo, jag inser att LL 30 k inte är aktuellt för i år även om jag fortfarande inte strukit det helt från min mållista för 2010. Jag vill helt enkelt inte lägga ner så mycket tid på träning för jag vill hinna med annat, med LIVET - barnen, maken, vännerna. Jag vill läsa böcker vilket jag inte hinner på kvällarna för jag slocknar efter träningen. Jag vill ANDAS just nu. Jag vet inte vart det leder men just nu känns detta rätt. Kanske om 1 vecka eller 1 månad eller 1 år ångrar jag mig och kör järnet igen men det får bli då det. FLEXIBILITET och LAGOM är andra bra pitta-ord. Att ligga på rätt nivå med de utmaningar jag kan fixa.
Så det blir 2-3 löppass per vecka, lite styrka + yoga när andan faller på men utan tvång och med främsta målet: ATT BARA GLÄDJAS AV TRÄNINGEN!
Men jag är RÄDD - att falla tillbaka helt, att inte hitta balansen. Men det får jag jobba på och dela med mig av erfarenheter och svårigheter här.

Efter detta mycket självutlämnande inlägg måste ändå skriva lite om de senaste dagarnas träning. Hihi. Igår bar det av på en milarunda med en klok sommarpratare i lurarna. Det var kvavt och tungt i benen och jag fick gå flera gånger;j ag som sprang 2 mil i terräng i Ursvik för 1 månad sedan knappt. Men när jag gick log jag istället för att se det som ett misslyckande. Nytt.
Och idag körde jag ett mycket jobbigt men roligt backpass (=Three Hills) med 3/5 av familjen T i Kårsta och kände stora glädjen i att dela det jobbiga med någon. TACK!
Sov gott allihopa!
PS/ jag kanske springer LL bara för att se hur jobbig Abborrbacken är...