Det är han...

SpyFys-Magnus. Bilden lånad från Marathon-Mias blogg

Det är han som är ansvarig för att jag idag knappt kan röra mig! Det värker mest i axelpartiet samt bröstbenet (som jag knäckte direkt på första övningen igår) och kombon Ipren-Alvedon är min bästa vän någa dagar framöver gissar jag!
Men vi tar det från början:
Passet igår var dryga 1,5 timme och började med lättjogg på två led (eller kolonner om man ska vara militäriskt korrekt) ner och sedan upp för backen vid Fiskartorpet. Det verkar vara någon slags hoppbacke så ganska lång och delvis brant är den. På parkeringen gjorde vi övningar två och två: höga knälyft på ställe + dips (här knäckte jag bröstbenet - snacka om muskellös), följt av en chinsvariant i liggande. Allt ackompanjerat av Magnus basunerande "inget prat! jobba!".
Sedan lättjogg ( hmmm sisådär i 5:20-tempo) ner till en dikeskant där vi ståendes i hunden fick räkna matteuppgifter medan våra med-malajer kröp under oss. Sedan lite vila i plankan, det kändes faktiskt så.
Åter jogg till en backe. Där fick vi i omgångar kuta uppför och försöka komma först (det andra ledet stod i jägarvila eller gjorde armhävningar) och försöka komma ihåg ord som stod spridda i uppförsbacken. Det kunde stå VIT med röda bokstäver på blått botten. Uppe blev vi förhörda av Spy-Fys Magnus. Inte en jota rätt hade jag vilket sved så jag ändrade taktiken till långsam men utan Alzheimer. Det gick bättre tredje gången. Ja, vi höll på i denna backe upp och ner, björngång, stafett, armhävningar, jägarvila och gud vet vad och varje gång vi bytte övning tänkte jag att nu är det nog färdigt. Men icke! Co-instruktören Oliver var med och representerade den mjuka sidan.
När det blev jogg tillbaka till Fiskartorpet så var det inte över som många trodde - nu skulle vi bära varann på ryggen i en brant uppförsbacke (jag misslyckades totalt med mjölksyra i benen och en 85-kilos man på ryggen). Hela träningen avslutades med en rolig (?) stafett i uppförsbacke där min insats kröntes av att jag satte mig 2 cm från en myrstack! KUL!

Sen var det SLUT! Ja, ni fattar varför jag mår som jag gör idag men vet ni - det var himla kul. Att pressa kroppen är jobbigt men härligt. Jag önskar bara att man kunde sjukskriva sig pga träningsvärk...