Personlig utveckling handlar bl a om att utmana sig själv. Att möta sin rädsla och därmed växa som människa. Jag har utmanat mig en del i livet - det har mest handlat om att möta min rädsla för att skada mig fysiskt så jag har dykt, klättrat, kört motorcykel. Och så har jag rest långt och länge, ibland mycket oplanerat, ibland utan pengar. Sedan finns de där rädslorna som inte alltid är så lätt att förklara för någon annan - rädslan att bli riktigt arg, att säga nej, att sätta gränser. De utmaningar tampas jag med varje dag men om det en annan gång.
Idag har jag gått en fortsättningskurs i havskajakpaddling ute på Gräddö i Stockholms skärgård. Och det var en riktig utmaning - det var kallt, blåste hårt (ffa kom det plötsliga kraftiga vindbyar) och på slutet kom det regn. I början kände jag mig väldigt liten och rädd i min vingliga kajak ute korsandes en större farled. Vågorna från sidan gjorde att kajaken ställde sig på kant ibland och jag trodde att jag skulle trilla i vilken sekund som helst. Jag hamnade sist i vår lilla grupp. Men då tänkte jag - detta är en utmaning och den fixar jag! Jag fokuserade och plockade fram eskimån i mig och kände mig genast starkare och mer stabil. Så småningom efter att ha övat på olika paddeltekniker gick det bättre och bättre och jag vågade till och med göra en sk eskimåräddning där man tippar kajaken på kant så den står 90 grader mot vattenytan. JAG VÅGADE och jag växte. Det var så himla kul, trots alla övningar där vi plurrade i det kalla vattnet för att öva på räddningstekniker. Instruktörerna var mycket kunniga, trygga, roliga och proffsiga trots ringa ålder. Vill du testa havskajkak rekommenderar jag varmt Kajak och Uteliv! Tack Piratfarsan för denna fantastiska 40 års present!
Något annat jag tänkte mycket på idag var det där med att vara priviligerad, inse det och vara tacksam för detta. Jag såg i marinan mängder med blonda ursvenska barn som kom ur sina föräldrars finfina superdyra båtar. En självklarhet. Jag såg sommarhus med sandstränder och en vajande svensk flagga utanför. En självklarhet. Och alla dessa människor vid fiket, i märkeskläder och med dialekt från Stockholms förmögna förorter. En självklarhet, så långt ifrån min uppväxt som jag delar med så många indvandrare - långt ifrån sommarstugor, friluftsliv i dyra märkeskläder, båtsemestrar mm. Jag tänkte på det sittandes i min kajak och insåg hur priviligerad jag är. Och jag är tacksam...
Kloka ord Magdalena! (som vanligt).
SvaraRaderaUsch jag tycker att det låter läskigt med eskimåvändning!..
Hoppas vi ses ngn tisdag framöver!
Ja, vi är fruktansvärt priviligerade och ibland fruktansvärt bortskämda. Man behöver bli påmind om det ibland...
SvaraRaderaHärligt med utmaningar! Våga och väx, precis!
SvaraRaderaJa de där eskimåsvängarna har jag försökt lära mig. fortfarande är jag livrädd... men tror som du - man behöver utmana sig själv hela tiden. För att gå vidare. Och det du skriver om uppväxt, kan hålla med dig fullt ut, har växt upp utan sommarstuga och semestrar själv. Viktigt att se vad man har idag. Tack för dina ord!
SvaraRaderaTack för så kloka ord! Och vad modig du är. Att vara modig handlar ju om att vara rädd, men ändå fortsätta - precis som du gjorde:)
SvaraRaderasirpaspringerigen.blogspot.com
Tack Magda! Det var så skönt att läsa ditt inlägg!
SvaraRaderaVad rolig att du kunde testa en ny träningsform och njuta! kul!
Kram på dig tjejen!
Du är bäst gumman, och så klok :-) XOXOXO
SvaraRaderaShit så modigt! Eskimåsvängar verkar väldigt läskigt!
SvaraRaderaLite korrigering:vi gjorde eskimåräddning och inte svängar! Då vippar man kajaken så man ligger under vatten och tar tag i kamratens kajak och höftvivkar sig uppåt igen! ;o)
SvaraRadera