Karlstad 6-timmars, racerapport

Så kom äntligen lördagen som jag tränat inför i flera månader! Redan efter 6 timmars i Borås, där jag bevisade för mig själv att jag kunde springa så länge på varvbana, kände jag att jag kunde springa över fem mil. Tyvärr så sänkte jag garden en aning nästan direkt efter Borås. Ni vet, lite mallighet i kombination med stress, slarv med sömnen och kosten under december (vilket resulterade i ett antal extra kilon) samt att jag inte kände mig så motiverad till långpassen. Den "vanliga" svackan.... Men jag tog tag i allt detta men bara ett par veckor före loppet. Någonstans visste jag dock att jag var god för 50 k och efter att ha läst Scott Jureks "Ät och spring" på tåget till Karlstad var jag beredd att ta en fight när det skulle bli tufft. Utan fight ingen ultra, tänkte jag. Men hade ingen aning hur fighten skulle tas egentligen. Jag var beredd på en massa "störningar" som kunde uppstå ( smärta, energibrist, bristande motivation) och hade flertal lösningar i beredskap för dessa. 

I Karlstad rådde  rallyfeber, det var töväder och väldigt blött, vilken tur att vi skulle springa inomhus och slapp tänka på klädval mm. Jag träffade tjejgänget som jag skulle dela inte bara rum utan glädje, svett och tårar med under helgen - Coyntha, Susanne och Pia. Vi laddade med mat och snack. På lördagmorgon åkte vi till Wåxnäshallen där vi skulle tillbringa 6 timmar på en bana knapp 200 meter lång. Vi och 61 till. Det var en brokig skara ned många veteraner i splitshorts. Stämningen var hög och jag kände pirret i magen. Så fort startskottet gick så kändes allt lugnt och bra!

De första 2 timmarna var jag på topp, nästan euforisk, jag flög fram. Hade nog ett tempo på strax under 
6:30 tror jag. Pratade lite med en del folk, peppade andra. Höll mig till min plan och drack Perpetuem eller vatten + lite elektrolyter varje halvtimme.  Jag hade mina grejer på ett bord så varje halvtimme stannade

till en stund för att fylla på. Jag delade in loppet i halvtimmar pga detta. När 2 timmar hade gått kände jag mig lite luddig i huvudet, ungefär som när jag har vätskebrist. Jag började analysera detta - är det verkligen

vätskebrist när jag har druckit 6-7 dl/timme (kanske svettades jag mer? kanske hade jag underskott?) eller var det inomhuskänslan (men denf ick jag aldrig på Bosön). Jag bestämde mig för att fylla på ordentligt och vid nästa halvtimmes stopp drack jag dubbelt så mycket som jag hade bestämt. Känslan släppte. Strax efter kom lite tristess men då såg jag framemot varvbytet. När 3 timmar hade gått började jag få ont i axlarna ffa på min vänstra sida, mot nacken, kände mig stel där. Försökte tänka på hållningen, jag har ju lite
gam/kontorsnacke. Men det höll i sig. 
Jag höll ett tempo på ca 9 km/tim så jag räknade att efter 3 timmar göra 27. Jag ser nu efteråt att jag höll ett jämnt tempo de första 3 timmarna. Sen tänkte jag att 8,5-8 skulle räcka. Kanske fel av mig att tänka så i förväg men det kändes tungt hela tiden på något sätt, inte som i Borås, där hade jag bättre flyt.
Jag hade tänkt att jag skulle ha en riktig fight för att känna på ultra...och kunna komma ut på andra sidan smärtan med lättnad, som i Borås men det blev aldrig så. Vid 4 timmar tyckte jag att nacken störde mig mycket och jag kände mig energilös. Hade då käkat lite dadlar och tagit några salttabletter, tog inte längre Perpetuem, kände mig så full i magen. Började dividera om jag skulle ta en gel (hade 3 st med mig som nödenergi). Fördel - mer energi, nackdel -  eventuellt  att magen
ballade ut och jag ville ej tillbringa tid på toan . Till slut tog jag en Ipren och en gel och efter det kändes det lättare. Jag kände mig nu rejält varm så i stort sett varannan kilometer hällde jag vatten på nacken + huvud
för att svalka mig, skönt. Det var varmt och kvavt i hallen tyckte jag. När jag passerade maradistansen  tog jag en efterlängtad belöning - lite cola och ett chips med gelehallon! ;o)
Nu visste jag att det var 8-10 km kvar. Men det kändes drygt. Jag tyckte att musiken i hallen var skränig, hög och dålig ( en kombo av dansband och pop) och jag stördes jättemycket av den nu. Satte på egen musik i öronen och det var skönt. Tog en gel vid 5 timmar och nu malde jag bara på. Jag kände mig igen i form och kunde inte förstår varför så många gick. Nu när det var så lite kvar! Nu räknade jag kvartar och på slutet sista kvarten räknade jag varv. Sista varven lättade det tunga och jag kunde öka farten lite.

Sen var jag i mål på 51 km minus 31 meter!
Jag nådde mitt främsta mål att springa mer än 5 mil men inte riktigt 5,2 som coachen trodde jag kunde fixa! 
Känslan var annan än i Borås, det var inte lika lätt på  något sätt. Men det var lärorikt, pannben behövs verkligen inomhus! Speciellt
när de spelar dansbandsmusik!!!! ;o)

Ca 1 timme efter målskottet satt vi på en trevlig bankett med god mat och diplomutdelning på Scandic Klarälven. Tyvärr får man inga medaljer! Vi satt sedan resten av kvällen  med benen högt och gladde oss åt varandras resultat! Vi kom topp 9! Pia var makalös med sina nästan 56 km och kom på 3:e plats! Vilken talang! 

Och dagen efter kände jag endast en svag stelhet i låren. Kroppen är fantastisk!

Nu  kan jag lägga detta lopp bakom mig! Det var lärorikt att testa sk tidslopp men nu tillbaka till A till B lopp! Nu blir det mer träning i terräng, mer fart och backar inför nästa lopp  LidingöUltra 50 km 3/5. 

Stay tuned!

Mängdvecka och blåsor

Jag fortsätter att ladda inför Karlstad 6 timmars 8:e februari. Tävlingen kräver fokus och uthållighet och en massa hårt pannben.  Förra helgen sprang jag tre timmar på inomhusbanan på Bosön. Tre timmar runt runt på en 200 meters bana.  Jag var förvånad över att jag höll mentalt. Jag var lika förvånad i Borås över att jag bet ihop och fokuserade framåt. Jag som alltid bara sprungit från A till B.
Denna vecka blev en riktig mängdvecka med nästan 7 mil löpning, bara igår blev det fyra mil och nästan 5 timmar löpning totalt. Jag testsprang 3 varv på TEC banan runt Rönningesjön och Skavlöten med dessa underbara tjejer: Pia, Susanne och Coyntha. Vi ska supporta Coyntha när hon 12:e april springer 100 miles på TEC - 16 varv på den millånga banan. Vilket gäng vi är! Och det är vi som ska regera i Karlstad om 2 veckor.
Mina styrkor just nu är: många mil i benen, mental uthållighet, nyfikenhet och  vetskap om att jag klarar detta.
Mina svagheter är nog lathet och bekvämlighet och att jag tyvärr ser hinder i att blir utlralöpare. 10 timmar träning i veckan är svårt för mig att få in med krävande jobb, familj och ffa andra fokusområden. Det skapar en stresskänsla som jag inte trivs med men som jag hittills kunnat parera. Tjusningen med ultralöpningen och alla fina människor jag träffat genom den lockar enormt men jag är just nu osäker på om jag kan ha även denna boll i luften. Allt har sin tid.....
Men jag tänker inte kasta bort det jobb jag hittills gjort. Fokus mot Karlstad är det som gäller i 13 dagar framöver just nu.
Måste nu bara sköta om mina fötter som inte är så vackra med blåa ojämna naglar och blåsor. De kommande veckorna blir det dessutom fokus på rörlighet, sömn och bra mat. Inte mina starka sidor tyvärr.
Men skam den som inte försöker!

Pia, Susanne, jag och Coyntha - vi har kul ihop!

Mitt löparår 2013. Känsliga läsare varnas för stark bild!

1. Ottfjället Upp. 6 km och 680 stigmeter. 72 minuter och en jumboplats.
2. Borås 6 timmars. Nästan 5 mil! Kvitto på att både fysisk och mental träning fungerat bra!
3. Tjejhelg i Skåne med en massa löpning och skratt! Mer sånt 2014!
4. Nyårsloppet i Vallentuna! Bästa miltiden i år 55:34. Snigeln i mig är mycket nöjd! Bra avslut på 2013!
5. Årest sista långpass - härliga 28 km i gott sällskap 28/12.

Totalt 1182 km!
Jag var funktionär på 3 lopp! En ny upplevelse, kul och lärorikt!
Jag har sprungit med många nya och gamla löparvänner!
Jag har "blivit med" coach!

Gott Nytt År alla löparvänner!

Borås 6 timmars - ett blött kvitto eller varför mina löparskor luktar mögel....

Bakgrund:
I slutet på augusti bestämde jag mig tillsammans med ett gäng härligt galna löpartjejer att springa 6 timmars i Karlstad i februari 2014. Jag har alltid sagt "aldrig i livet" till varvslopp men nu kände jag mig redo för att testa denna utmaning - kommer jag att palla att springa i 6 timmar eller kommer jag bli tokig av tristess?
Sagt och gjort. Nu är jag anmäld till loppet och har Annie som coach inför denna utmaning.
Jag har nu i 9 veckor byggt upp en sk stabil bas med stark fettförbränning och uthållighet genom Maffetone träning. Träning med låg puls som skett genom frekventa morgonpass (*gäsp*) på fastnade mage och långpass på upp till nästan 3 timmar. Från ca 3 timmars löpning första träningsveckorna till dryga 7 timmar mot slutet av perioden. Dessutom har jag tränat rörlighet, yoga, bålstyrka och kört löpskolning. Många timmar träning varje vecka som jag pusslat in i mitt liv som redan är fyllt av jobb, familj och andra åtaganden. Min lösning har varit morgonpassen och att prioritera bort allt annat! Jag har även försökt äta bra mat och undvika alkohol. Att sova minst 7 timmar per natt har varit prio 1.
Borås 6 timmars skulle vara en tidig test av min bas och test av energischema.
Veckan före loppet:
Sista veckan före Borås trappade jag ner på träningen lite, tog enbart ett par lätta joggpass. Tyvärr så måste jag haft nån skitinfektion i kroppen för 5 dagar före loppet var jag seg, hade ont i varenda led och muskel och började bli snorig. Jag bestämde mig för att inte bli panikslagen, detta skulle ju bara vara ett testlopp. Jag tog det lugnt, sov mycket och tog extra mycket C vitamin, Echinagard mm.
Dagen före loppet, på fredagen, vaknade jag utan värken i kroppen och var ganska pigg.
Jag hade med hjälp av coachen planerat loppet - hur jag skulle springa/gå, hur jag skulle genomföra loppet mentalt och så knåpade vi ihop ett schema för energi- och vätskeintag.
I stora drag så skulle jag springa på känsla, helst i MAF tempo, gå i backar om jag kände för det, dricka varje kvart (ca 7 dl i timmen), äta varje halvtimme, tänka positivt på tiden jag tillryggalagt och inte på hur mycket jag hade kvar etc.
2 dagar före loppet:
Jag har haft en tuff jobbvecka. Jag packade min ryggsäck + supportlåda redan onsdag kväll. På torsdagen satt jag i möte till nästan kl 19 och åkte sedan i all hast till Solna för att hämta Perpetuem hos UltraZebban. Perpetuem är ett bränsle jag testade på alla mina långlopp 2012, det innehåller långsamma kolhydrater, fett och protein (samt lite magnesium) till skillnad från ex Vitargo som bara  har kolhydrater. Jag hade mycket bra energi under alla loppen ifjol, dippade aldrig och jag tror det beror till viss del på Perpetuem som passar mig bra.
Min plan var att blanda en flertimmarsflaska med koncentrerat Perpetuem som skulle räcka i ca 4 timmar. Sedan stödköra med dadlar, egna bars, ev lite ostakaka och plättar med hemgjord sylt. Till det vatten + Resorb  med jämna mellanrum. Om motivationen skulle tryta helt skulle jag tillåta mig några färgglada godisar men helst inte. Som "godis" hade jag även en Spotifylista med favvolåtar och en bra ljudbok.
1 dag före loppet:
Jag jobbade halvdag och tog sedan tåget till Borås. På tåget, som var försenat, tog jag det lugnt, drack rödbetsjuice och åt gott. Jag kom till Borås efter kl 20 och möttes och Coyntha, Göran och Pia; vi bodde på samma hotell Gästhemmet Vila. Vi satt några timmar och pratade om loppet, vilka kläder vi skulle ha på oss etc. Sen knöt vi oss men det var svårt att sova pga nerverna och ungdomsoljuden i korridoren.
Jag hade som mål att springa starkt. Jag ville helst klara 48 km, 50 var en dröm. Det var svårt att tänka på distans när jag aldrig deltagit i ett tidslopp förut.
Raceday:
Vi gick upp tidigt och åt en god grötfrukost. Sedan följde en procedur - smörja fötterna med Sportslick, dra lite Linnex på vader, baksida lår och ländrygg (det var ett vinnande drag! Linnex värmde mig hela dagen!), klä på kompressionstights mm. Prognosen var dyster: regn och ca +4 grader...
Vi begav av kring 8 tiden till Norrby IFs klubbstuga där vi hämtade nummerlappar och plastsäckar att ha grejer i. Vi åkte till varvningsområdet och riggade upp vårt bord med det vi skulle ha under loppet. Förutom vätska och energi även extra ombyte kläder och skor, mobiltelefoner mm. Coynthas man Göran skulle hjälpa till. Nu träffade vi på en massa "bekanta" bl a flera tjejer som sprungit Tjejmarathon (TM) i år, en av dem Anneli, en annan Alice S och så Johan Brodin som är med och arrangerar TM 2014 m fl. Flera kända ultraansikten  syntes till.
När kl var ca 09.15 gick alla gemensamt till startområdet ca 600 meter bort. Loppet gick på en bana 1295 m lång kring Ramnasjön mitt i Borås. Den var ganska flack med två obetydliga backar.
Och när vi och pratade som mest small det plötsligt till och vi skrek till, men det var bara startskottet. Vi ses sa vi till varandra och anade inte att trots den korta banan med bra sikt tvärs över sjön som skulle vi  knappt se skymten av varandra på nästan hela loppet!
Första timmen låg jag  i ca 6:30 tempo, kände mig stark. Tyckte tiden gick långsamt. Efter en kvart började det regna och fortsatte så hela loppet. Men en lärdom - man märker det faktiskt knappt. Jag var trots väta varm med ett bra underställ närmast kroppen och frös aldrig. Däremot så blev vantarna blöta och fingrarna stela vilket gjorde det svårt att skruva av lock, krokar, dra ner brallorna på toa etc (nästa gång ska jag ha tumvantar, i galon) Och på toa gick jag (vem kom på iden att ställa bajamajorna högt så man måste ta 2-3 trappsteg upp??) ca 1 gång i timmen. Jag höll min energiplan under hela loppet. Kände aldrig av någon svacka i motivationen vilket brukar vara det första tecknet hos mig på "soppatorsk". Andra timmen gick bra; jag hade sällskap med olika personer bl a Anneli Miss Evil herself.
 Mot slutet av andra timmen efter en vätskepaus fick jag plötsligt en skarp smärta i min högra fotled. Den fotled som jag haft krångel med sedan i fjol och som smärtar ibland när jag drar foten mot skenbenet. Den är stel men jag har lyckats träna upp den en del och under mina MAF veckor hade jag inte känt av den. Jag tänkte att man får lite ont under loppen och det brukar ge med sig så jag försökte att inte fokusera på det. Men smärtan var mycket skarp och blev så stark att jag högt svor för varje steg jag tog. Jag ser på mina varvstider nu att under tredje timmen gick det långsammare och långsammare. Jag tog en Ipren, stannade och töjde, Pia försökte hjälpa mig att dra loss foten för det kändes som om den låst sig. Det hjälpte inte. Jag gick 2 varv och när jag var på väg mot beslutet att bryta så kom jag på att testa en ny stretch av fotleden; jag vek liksom foten under mig. Och magic - smärtan försvann! Det är inte sant tänkte jag! Nu var det 2 timmar kvar, jag låg efter mitt distansschema men tänkte shit samma och körde bara på!
De sista 2 timmarna var de bästa! Jag kände mig stark och fylld av enorm glädje. Jag hamnade åter på 6:30 tempo och bara kutade på! Jag önskade jag kunnat lyssna på musik men jag vågade inte ta fram mobilen pga allt regn! När andra, även de snabbfotade började sakta ner och gå, ökade jag farten! Tankarna var bara ljusa. Vad jag tänkte under loppet? Ingen aning. Till vardags när jag springer kan jag ibland tänka på vardagsproblem, planera mm. Nu var jag i sådant flow att jag var bara i löpningen. Tanken var tom och jag bara öste på! Jag förstod att jag inte skulle klara 50 km men nära inpå. Pang! Där gick slutskottet och vi stannade på plats och fäste våra nummerlappar så sista varvets meter kunde mätas med mäthjulet. Min Garmin stannade på 50:99 km. Chippen klipptes bort av en funktionär, en annan fotade oss och ett par kom med varma hamburgare i en låda! WOW så gott det var!
 Vi fick fina medaljer, pratade och tog på oss våra överdragskläder och packade ihop grejerna. Vi började frysa nu och det var inte så kul att vattnet strulade och vi fick blåläppade och huttrande duscha i fisljummet vatten på herrarnas... Det var mycket prat, SMS till familj, coacher och vänner.
Vi var glada och upprymda. Jag hade fixat det! Det var så stort!
Den kvällen åkte jag hem till Göran och Coyntha och slappade framför TVn i deras sköna soffa! Jag var så stel bak i mina SI-leder att jag knappt kunde gå. Jag slocknade och sov starkt och djupt! Nu var jag supertörstig!
Dagen efter:
Tog jag tåget hem. Jag kände mig pigg, glad och hade endast en mycket lätt stramhet i låren och vaderna. Oförskämt efter nästan 50 km dagen innan! Kompressionsstrumporna var på! Jag kunde gå som vanligt. De officiella resultaten visade att jag sprungit 49 755 meter! WOW! Nästan 50 km!
Sammanfattning:
Borås 6 timmars var ett bra ultratest och gav mig kvitto på: att jag tränat upp en bra bas genom MAF träning, att jag nu redan är uthållig och kan springa 6 timmar utan problem, att jag haft   bra schema för energi och vätska (fick aldrig soppatorsk), att Perpetuem fungerar bra som bränsle för mig (bra för det är inte så krångligt), att jag är uthållig även mentalt och kan stå emot smärta! Att jag återhämtat mig snabbt var även det ett kvitto på att jag rätt så tränad nu! Check ! Check! Check!
Jag är på väg mot mycket ultralöpning och det känns mycket hoppfullt just nu. Idag har jag återhämtningsjoggat 5 km! Hade lite trötta ben mitt i passet men kände mig glad och stark för övrigt. Fotleden har inte smärtat. Jag ska kolla upp den, tror att jag ev har benplågringar efter tidigare stukningar, antingen osteokondritis dissekans eller sk anterior compartment syndrom. Jag kommer nog söka idrottsläkarhjälp för det. Foten fungerar bra på asfalt och flacka banor men ej i terräng i nuläget.

STORT TACK till Coyntha och Pia som stöttat och som jag bollat mycket med innan och efter lopet, coachen Annie som fått mig i denna form, Göran som skjutsat och supportrat, min fina familj som gör det möjligt för mig att träna så pass mycket och resa iväg på lopp, Alice för dina fina glada leenden och uppmuntrade ord under loppet, Anneli och andra som jag sällskapssprang med! Ni förgyllde denna dag! TACK SOK Knallen för ett välarrangerat lopp! 
Skit på dig väderguden för allt regn!
Nu kör vi med Karlstad i sikte!

Helt galet!

Alltså, detta är ju helt GALET ju! Jag häpnar över den förändring jag genomgått som löpare senaste 8 veckorna med hjälp av mina fina coach. 

Började med MAF träning för knappt 8 veckor sedan. Status före: mycket medelmåttigt tränad, sprang korta distanser, långsamt, löpningen kändes jobbig, fruktansvärt morgontrött, seg, omotiverad och utan speciellt mycket träningsglädje.

På första MAF-teset 9/9 sprang jag med puls upp till ca 140 7,14 km på 50 minuter dvs i 7 min tempo.

Status denna morgon: studsar ur sängen före 6 springer lätt en mil på strax över 1 timme. MAF-test 7,98 km på 50 min dvs 6:16 tempo med en puls på ca 138! GALET säger jag bara. 

Eller det här: i söndags sprang jag ett dubbelpass; första var på morgonen utan frukost 2 tim 45 min med Coyntha och Cecilia sedan 1,5 timme på egen hand på kvällen. Och det utan att det kändes tungt, tvärtom - kvällspasset var snabbare och kändes lättare. 23+15 km! Stängde veckan på GALNA 66 km (rekord måste det ju vara för mig) och stänger nu oktober på nästan 209 km! GALET! Och jag är morgonpigg; vågar knappt skriva att jag några gånger i veckan ställer klockan på 04:55 men vaknar en kvart före och ger mig ut på en runda som är klar innan resten av familjen vaknat! Jag ÄLSKAR mina morgonpass och det var de jag var ju mest skeptisk till i början!

4 veckor kvar av MAF-träning och om en vecka kommer första uthållighetstestet: Borås 6 timmars!

                                              Jag en tidig morgon i Berlin för några veckor sedan!

2014 - bring it on! Eller om mina mål och vägen dit

Inser att jag inte skrivit på ett tag. Det händer en massa saker... med min träning. Det är underbart men samtidigt lite skrämmande och nytt! Men så får det vara just nu! Jag vill testa något nytt för att utmana mig själv och ffa för att nå andra resultat. 2012 var ett roligt år med galna utmaningar men som oxå hade med sig skador i bagaget. Under våren har jag sakta kommit tillbaka efter mycket rehab och ffa rörelseträning. Under sommaren har jag mest avvaktat och inväntat tankar och känslor. Och så kom det! Under en lunch i Höganäs, under vår tjejhelg i Skåne för snart två månader sedan kom utmaningen "Karlstad 6 timmars" och plötsligt kände jag mig redo. Jag grunnade lite till och till slut fattade jag ännu ett beslut - jag ska unna mig att få hjälp med mina förberedelser och min träning! Det var ett stort mentalt steg, säkert svårt att förstå för de flesta men för mig var det enormt att våga satsa på mig själv, våga ta plats. Att även "lilla jag" är värd det! Jag vet att jag inte ens är i närheten av elitmotionär men jag vill förbereda mig väl och med mycket kunskap inför de kommande utmaningarna. Jag vill inte bli skadad, jag vill bli stark och uthållig med en bra bas av mat, träning, sömn men ffa så vill jag vill fokusera på träningsglädje!
Och för att nå dit har jag valt en klok, erfaren, empatisk och välutbildad person! Så varsågoda, här ser ni min eminenta coach Annie:

Jag började för ca 5 veckor sedan med sk Maffetone träning. Det är lågpulsträning för att bygga upp en bra stabil bas. Syftet är att bli uthållig, fettförbrännande, seg jäkla ultra-maskin! Jag fick inspirationen av Coyntha och förstod snabbt att denna metod passar speciellt mig som varit skadad. Och som inte gillar att ta ut sig och blir andfådd och full med mjölksyra! Och hittills har det  funkat utmärkt! Jag kör nu upp till 2,5 timme långa pass som kanske inte känns lätta men långt ifrån jobbiga. Och efter sådana pass är jag pigg och kan ge mig ut på nästa springrunda i stort sett efter en dusch! Jag springer ofta flera tidiga morgonpass. Ja, jag går upp strax före fem och ge mig ut i mörker och kyla. Och det är underbart och tvärtemot vad jag trodde från början så går det utmärkt att springa utan annat än en kopp varmt vatten (!) i magen! Och jag springer i terräng och det är roligast även om det är svårast att hålla den låga pulsen där! Och jag yogar, rörelsetränar och kör lite styrka. Någon gång i veckan kör kort löpskolning!  Ni hör! Det är mycket fokus på träning nu och det är så kul! Jag mår utmärkt, är mycket pigg och har massor med energi...nästan jämt! *gäsp*

Den goda träningen har med sig ringar på vattnet - kosten har automatiskt blivit mycket bättre. För många kan det verka så strikt att äta som jag gör nu (mycket paleokost) men hur sjutton ska jag orka prestera och nå mina mål med kass mat i magen???

Så nu undrar ni alla vad det är för mål jag har förutom Karlstad 6 timmars 9/2 (helt galet att springa på en inomhusbana i 6 timmar!)? Jo, jag drömmer om LidingöUltra 50 k 3/5, Tjejmarathon 2014 8/6 och Öppet Fjäll 2/8 under AXA Fjällmarathonvecka! Fullspäckat med trail och ultra! Och jag vill ha fokus på att ha den där härliga känslan av stryka under loppen! Och ha en massa träningsglädje på vägen dit! Galet? Kanske? Men jag älskar löpning och det så jag gör för göra det jag älskar! Och på vägen dit träffar jag och springer med likasinnade, en härlig familj av galningar!

För att jag är värd detta!

Just nu siktar jag första träningstävlingen som blir om ca 3 veckor - Borås 6 timmars 9/11!

Hoka one one

Nu har även jag och min nyfikenhet fallit för de omtalade "clownskorna" som är så poppis i ultrakretsar. Hoka one one ska vara extra dämpande och enligt Coyntha, Annie och fler ultras otroligt sköna!
De är väldigt dyra i Sverige, kan köpas men ej beställas online från USA så det blev en beställning härifrån.
Det får blir årets tidiga julklapp/födelsedagspresent till mig själv!
Längtar....
Snart kommer jag avslöja mina mål för 2014 och det träningsupplägg jag ägnar mig åt just nu med hjälp av en coach! Stay tuned!