Karlstad 6-timmars, racerapport

Så kom äntligen lördagen som jag tränat inför i flera månader! Redan efter 6 timmars i Borås, där jag bevisade för mig själv att jag kunde springa så länge på varvbana, kände jag att jag kunde springa över fem mil. Tyvärr så sänkte jag garden en aning nästan direkt efter Borås. Ni vet, lite mallighet i kombination med stress, slarv med sömnen och kosten under december (vilket resulterade i ett antal extra kilon) samt att jag inte kände mig så motiverad till långpassen. Den "vanliga" svackan.... Men jag tog tag i allt detta men bara ett par veckor före loppet. Någonstans visste jag dock att jag var god för 50 k och efter att ha läst Scott Jureks "Ät och spring" på tåget till Karlstad var jag beredd att ta en fight när det skulle bli tufft. Utan fight ingen ultra, tänkte jag. Men hade ingen aning hur fighten skulle tas egentligen. Jag var beredd på en massa "störningar" som kunde uppstå ( smärta, energibrist, bristande motivation) och hade flertal lösningar i beredskap för dessa. 

I Karlstad rådde  rallyfeber, det var töväder och väldigt blött, vilken tur att vi skulle springa inomhus och slapp tänka på klädval mm. Jag träffade tjejgänget som jag skulle dela inte bara rum utan glädje, svett och tårar med under helgen - Coyntha, Susanne och Pia. Vi laddade med mat och snack. På lördagmorgon åkte vi till Wåxnäshallen där vi skulle tillbringa 6 timmar på en bana knapp 200 meter lång. Vi och 61 till. Det var en brokig skara ned många veteraner i splitshorts. Stämningen var hög och jag kände pirret i magen. Så fort startskottet gick så kändes allt lugnt och bra!

De första 2 timmarna var jag på topp, nästan euforisk, jag flög fram. Hade nog ett tempo på strax under 
6:30 tror jag. Pratade lite med en del folk, peppade andra. Höll mig till min plan och drack Perpetuem eller vatten + lite elektrolyter varje halvtimme.  Jag hade mina grejer på ett bord så varje halvtimme stannade

till en stund för att fylla på. Jag delade in loppet i halvtimmar pga detta. När 2 timmar hade gått kände jag mig lite luddig i huvudet, ungefär som när jag har vätskebrist. Jag började analysera detta - är det verkligen

vätskebrist när jag har druckit 6-7 dl/timme (kanske svettades jag mer? kanske hade jag underskott?) eller var det inomhuskänslan (men denf ick jag aldrig på Bosön). Jag bestämde mig för att fylla på ordentligt och vid nästa halvtimmes stopp drack jag dubbelt så mycket som jag hade bestämt. Känslan släppte. Strax efter kom lite tristess men då såg jag framemot varvbytet. När 3 timmar hade gått började jag få ont i axlarna ffa på min vänstra sida, mot nacken, kände mig stel där. Försökte tänka på hållningen, jag har ju lite
gam/kontorsnacke. Men det höll i sig. 
Jag höll ett tempo på ca 9 km/tim så jag räknade att efter 3 timmar göra 27. Jag ser nu efteråt att jag höll ett jämnt tempo de första 3 timmarna. Sen tänkte jag att 8,5-8 skulle räcka. Kanske fel av mig att tänka så i förväg men det kändes tungt hela tiden på något sätt, inte som i Borås, där hade jag bättre flyt.
Jag hade tänkt att jag skulle ha en riktig fight för att känna på ultra...och kunna komma ut på andra sidan smärtan med lättnad, som i Borås men det blev aldrig så. Vid 4 timmar tyckte jag att nacken störde mig mycket och jag kände mig energilös. Hade då käkat lite dadlar och tagit några salttabletter, tog inte längre Perpetuem, kände mig så full i magen. Började dividera om jag skulle ta en gel (hade 3 st med mig som nödenergi). Fördel - mer energi, nackdel -  eventuellt  att magen
ballade ut och jag ville ej tillbringa tid på toan . Till slut tog jag en Ipren och en gel och efter det kändes det lättare. Jag kände mig nu rejält varm så i stort sett varannan kilometer hällde jag vatten på nacken + huvud
för att svalka mig, skönt. Det var varmt och kvavt i hallen tyckte jag. När jag passerade maradistansen  tog jag en efterlängtad belöning - lite cola och ett chips med gelehallon! ;o)
Nu visste jag att det var 8-10 km kvar. Men det kändes drygt. Jag tyckte att musiken i hallen var skränig, hög och dålig ( en kombo av dansband och pop) och jag stördes jättemycket av den nu. Satte på egen musik i öronen och det var skönt. Tog en gel vid 5 timmar och nu malde jag bara på. Jag kände mig igen i form och kunde inte förstår varför så många gick. Nu när det var så lite kvar! Nu räknade jag kvartar och på slutet sista kvarten räknade jag varv. Sista varven lättade det tunga och jag kunde öka farten lite.

Sen var jag i mål på 51 km minus 31 meter!
Jag nådde mitt främsta mål att springa mer än 5 mil men inte riktigt 5,2 som coachen trodde jag kunde fixa! 
Känslan var annan än i Borås, det var inte lika lätt på  något sätt. Men det var lärorikt, pannben behövs verkligen inomhus! Speciellt
när de spelar dansbandsmusik!!!! ;o)

Ca 1 timme efter målskottet satt vi på en trevlig bankett med god mat och diplomutdelning på Scandic Klarälven. Tyvärr får man inga medaljer! Vi satt sedan resten av kvällen  med benen högt och gladde oss åt varandras resultat! Vi kom topp 9! Pia var makalös med sina nästan 56 km och kom på 3:e plats! Vilken talang! 

Och dagen efter kände jag endast en svag stelhet i låren. Kroppen är fantastisk!

Nu  kan jag lägga detta lopp bakom mig! Det var lärorikt att testa sk tidslopp men nu tillbaka till A till B lopp! Nu blir det mer träning i terräng, mer fart och backar inför nästa lopp  LidingöUltra 50 km 3/5. 

Stay tuned!