Vackraste kirtan

Just nu handlar livet mycket om att ta itu med de inre "demonerna", om arbete inifrån och ut. Där hjälper yogan.
Just nu är jag närmast förälskad i denna vackra kirta (mantra) Add Guray Nameh. Det är en kärleksfull bön där man bl a ber om beskydd. Eller som det står på Youtube:
"This mantra clears the clouds of doubt and opens us to guidance and protection. It surrounds the auru with protective light, and strengthens your personal projection."

Just nu längtar jag hit!

Den ljuder just nu för jämnan i mitt huvud och skänker glädje och ro.
Igår kväll tog jag en lugn och avstressande joggrunda. Det är så vackert nu med allt böljande säd! När jag kom hem satte jag på mantrat (finns på Spotify) och simmade ett tag! Vilken känsla. Nästa gång ska jag tända lite ljus kring poolen...
Det blev en fin stund på egen hand. Det har varit för få sådana under min semester när besökarna avlöst varandra och barnen pockat på min uppmärksamhet.
Vad gör du när du har en stund bara för dig själv? Hur värnar du om dessa stunder?

Yoga

Jag är så glad och tacksam över yogan som åter finns i mitt liv. Den lever sitt liv och verkar inifrån och ut. Den sätter igång processer inom mig, ibland smärtsamma, sådana som skrämmer lite men jag vet att det blir bra på sikt. I stunden ger den avslappning, lugn och ro, känsla av universiell gemenskap. Den ger kroppen stadga. Jag utövar mest Kundaliniyoga; den yogan som stärker ryggraden för där vid roten av den vilar Kundalinikraften som en orm. När den väcks upp finns det inga gränser för självet.

Min utmaning nu är att fortsätta yoga varje morgon på egen hand för att förstärka effekten av yogapassen. Lite trevande går det framåt.

 

Jag är tacksam för min fina lärare Anette som förmedlar stillhet, visdom och som pedagogiskt leder oss genom passen. Och hon har skapat en underbar plats att yoga på i sin lada.

Top of the world eller hur vi besegrade "Backen"

Igår träffade jag bästa Tjejgänget, gänget som jag är så tacksam för att ha lärt känna på fjolårets Tjejmarathon. Vi springer ihop, pratar löpning och utmaningar i massor utan att någon lyfter på ögonbrynen eller tycker vi är tråkiga. Coyntha och jag möttes i stan och laddade med ett gäng mumsiga tacos från La Neta; vill ni uppleva äkta mexikanska tacos så ska ni gå dit! Sedan mötte vi Nina och Naiti vid Hammarbybacken! Jag har inte varit där sedan ett roligt men lite vingligt nyårsfirande 2001 och nu skulle vi upp 10 gånger; chefen Nina bestämde! Och varför inte?

Vi började med att gå upp i den branta och långa backen  för att sedan springa ner så fort som möjligt. Fallhöjden på backen är hela 85 meter och längsta nedfarten 750 meter. Det finns flera olika vägar, en del lite snällare men ändå är det brant kan jag lova! Vi tog lite olika vägar, jag försökte springa upp så långt upp jag kunde för att sedan övergå i snabb marsch. Sedan rusade vi ner! Tekniken vid nedförslöpning är att släppa loss kroppen, låta den rulla, inte bromsa ner med lårmusklerna, ha armarna lite utåt och hela kroppen avslappnad. Givetvis får man ganska hög fart och det är lite läskigt i början men efter ett tag går det bättre och bättre. De sista gångerna var jag lite trött i benen och var tvungen att fokusera på var jag satte fötterna extra noga för att inte trampa fel och skada mig!. Coyntha som förra veckan var på ett trailläger i High Tatras i Slovakien berättade att man ska försöka hålla blicken ca 4 meter framför.

I am on the top of the world!

Sista uppförsgången blev det jag älskar - "nu dödar vi benen"-löpning dvs springa så långt man orkar, vila en kort stund och sedan fortsätta! Det gick förvånansvärt bra (tack kroppen!) och sista metrarna kändes det som om jag fick en knuff i baken, så lätt gick det! Starka Nina gjorde 10 toppstigningar med jag och Coyntha hann med 8 st! Vi snackar nog för mycket! :o)

Tack tjejer för ett underbart pass. I will be back! Jag älskar att springa i backar!

Starka tjejer efter 8 uppstigningar!

I am back eller hur jag överlevt en FB-paus!

Igår loggade jag in på FB igen efter två veckors paus! Hur har det gått? Fantastiskt bra - inga abstinensbesvär alls och jag har inte gluttat över axeln när maken facebook:at! Jag lovar!

Jag har också hunnit fundera en del över detta med sociala medier och vad de betyder. Detta är mina åsikter. FB mfl måste vi som har barn vänja oss vid och vara användare av för att ha koll på vad ungarna håller på med. Det är kul att läsa uppdateringar och kolla på andras bilder men egentligen så klarade jag mig bra utan denna dagliga insyn i andras privatliv tidigare och kan nog göra det i framtiden också. men lite har jag missat elelr hur? ;o)

Statusuppdateringarna är lite som reklam på TV - man matas med dem hela tiden och till slut väcker de habegär, avund mm. "Åh, är de på solsemester igen? Varför kan inte göra det?" "Har hon köpt nya löparskor igen, dags för mig att skaffa nya!" etc Och denna oftast överflödiga konsumtion  klarar jag mig nog utan...nästan i alla fall. Inspiration är bra men man ska skilja det från just det ovannämnda.

Däremot är FB så himla bra på bl a en sak - att skapa evenemang, grupper etc där man vill nå många. Detta är den enda anledningen till varför jag kommer att hänga kvar.

Jag kommer nog inte lägga in så många uppdateringar som förut (utom denna såklart!), möjligen fortsätter jag med en del bilder. Och även om jag inte "like:ar" på era statusar och foton så ska ni veta att jag gillar er skarpt!

Och till sist - detta är sånt jag hunnit med när jag inte Facebook:at:

                                                                sprungit långpass

paddlat i solnedgången

hängt i city på Thaibåten bl a

fyndat på loppis

Och så har jag gjort dundervirveln i vår pool till barnens glädje, övat på att crawla nästan varje dag, fiskat, rensat rabatter, umgåtts med familjen, lagat god mat, slappat, yogat, petat i naveln! Och det IRL! Det ni!

FB-paus!

Facebook är bra på många sätt men jag blir lätt beroende av att sitta och kolla uppdateringar hundra gånger per dag. Och då blir jag bara sittandes.  Nu när jag har semester har jag bestämt mig för att låta bli FB helt och hållet. När jag berättade om detta på FB fick jag 29 gilla-tummar vilket gav 300 kronor till Hungerprojektet genom Tjejmarathon!
Efter 4 dagar upplever jag inga abstinensbesvär däremot har jag haft mycket energi och påtat i trädgården,  fixat hemma i och ffa varit mer närvarande med familjen. Härligt!  Jag använder fortfarande datorn för att blogga, kolla nyheter och väder samt för att logga min träning på jogg.se.
FB är bra men lagom och jag hoppas att när de två FB-fria veckorna gått att jag klarar att kolla bara en gång per dag.
Hur har du det med användande av Facebook?

Tjejmarathon 2013

I lördags gick den andra Tjejmarathon av stapeln.  Ett 53 km långt ultralopp där man i år samlade pengar till Hungerprojektets arbete i Bangladesh. Man förenar nytta med nöje. För ett nöje är det. Se bara på löparnas glada miner. Visst blir det tufft och kämpigt ibland men det finns tid för att snacka, fika och beundra naturen. I år var loppet öppet för alla,  inte bara kvinnor deltog och vinnaren blev Konstantin på 5:32. Vilken bra tid med tanke på värmen!
Jag sprang inte i år utan var loppets läkare och hade ett stort nöje att heja fram nykläckta ultralöpare i mål i Grisslehamn. Det blev en fantastisk dag på alla sätt och jag fick en fin solbränna. Det är skönt att stå vid sidan om även om jag  ibland var rätt sugen att springa med tjejerna. Kanske nästa år?