Jag är inte bitter....

Igår var jag på ultraljud av min onda hälsena. I snart 9 månader har jag haft ont, varit stram i vaden och därför inte sprungit på 2 månader! I ca 1 månad har jag varit extrem duktig med dagliga rehabövningar men inte märkt någon förbättring. Så jag hade på känn att det inte stod rätt till med senan.
Domen: hälsenetendinos. Det har varit en långdragen inflammation så kärlen har växt in i senan, senan är tjock och delvis av i den främre delen (men det är av äldre datum).
Så nu vet jag varför rehabövningarna inte hjälper. Nästa steg är att se om sk skleroseringsbehandling av kärlen kan hjälpa, brukar ge bot i 90% av fallen men först måste man se om kärlen är lämpliga att behandla på det sättet. Remissen för det är redan skickad och jag väntar....

Bild lånad härifrån.

Så hur känns det? Jag har tänkt att jag borde ha låtit bli att springa alla långloppen i somras då jag redan innan hade besvär. Men jag tejpade foten hårt, tog Ipren och körde på. Nu vet jag att det var absolut olämpligt. Men medaljen har en framsida oxå - att jag sprungit en massa underbara lopp, samlat på detta sätt pengar till ett välgörande syfte (Tjejmarathon), träffat massa underbara människor och på det stora hela mått bra. Jag ångrar inget och har accepterat att läget är som det är. Att i värsta fall blir det operation som för Claes (se reportage i senaste RW), läskigt men behövligt. Att jag inte kan springa nu och säkert inte på några månader till. Att jag saknar min löpning så men att jag trivs bra med den alternativ träning jag gör nu.
Nej, jag är inte bitter! :o)