Långpass med överraskning

Vilken vecka det har varit. Inte bara strålande vårväder men även fina löppass. I måndags var det terränglöpning med sällskap och test av nya skorna som jag ska ha på AXA Fjällmarathon. I torsdags körde jag ett tufft intervallpass där pollenattacken tog "my breathe away"! Och idag var det så klart dags för långpass - det är väl vad alla löpare gör en weekend förmiddag, eller hur? Ungarna väckte mig fint kvart i sex och då jag inte kunde somna om var det bara att palla sig upp. Efter en härlig frukost tog jag mig ut i solen, det var bara knappa 5 grader så LidingöUltra-tröjan satt fint ovanpå den långärmade. Jag hade inte bestämt hela rutten i förväg utan tänkte att det skulle ge sig under vägen. Jag sprang på en grusväg ut i skogen fram till där den tog slut. Enligt Google Maps var det bara 500 meter genom skogen till där nästa väg började. En baggis tänkte jag. Å så fel jag hade. Det var rena rama Tjurruset där jag klättrade i branta klippor, vadade i träskmark och gjorde illa benen på vassa grenar! 500 meter blev ca 3 kilometer i nästan en cirkel. Jag jublade när jag hittade den andra vägen och tänkte först att jag får springa hem då fötterna dröp av iskallt vatten men så småningom blev de varma och jag bara fortsatte och fortsatte. Det blev en riktig upptäcktsfärd runt sjön Sparren - först sprang jag på den gamla banvallen till Rö, sedan en litn bit på den hårt trafikerade vägen mot Rimbo, sedan förbi Lisinge golfbana, och sedan ut på vägen hem igen! Det var fina vägar hela tiden; jag fyllde på energin mha medhavd koncenterad Perpetuem och vatten från ryggan. Efter 2 mil började jag känna av ljumskarna, som vanligt! Annars kändes allt bra.
 När jag hade ca 5 kilometer passerade jag en bondgård där det stod massa hundar och skällde. 2 av de började springa intill, en rottistik och en vorsteh jakthund. Jag började gå utan att titta på dem, min hundtaktik. Inte vara rädd tänkte jag fast jag kände rottisens varma andedräkt intill mitt högra lår. Rottisen försvann när jag var förbi bondgården men den andra byrackan fortsatte. Och den fortsatte när jag började springa och bara fortsatte glatt intill mig. Jag talade lugnt med den: "gå hem", jag skrek och låtsades vara arg: "GÅ HEM MED DIG!!!", kastade småstenar intill den men den bara fortsatte och gjorde så tills vi kom hem. Ungarna blev överlyckliga och hunden visade sig vara en riktig snäll om än helt ouppfostrad en. Efter lite vatten till oss båda tänkte jag skjutsa hem den men den vägrade gå in bilen. Efter lockrop men ffa några korvbitar kastade in i bilen gick den slutligen in och jag kunde köra den hem! Nu saknar vi honom speciellt Marcus vår äldste.

Eftermiddagen var underbar; jag är så glad och tacksam för att vi bor lantligt. Jag och barnen åkte  till bondgården och köpte en massa färska ägg! Sedan klappade vi lamm, tittade på hästar och allpackor. Som avslutning innan middagen kastade vi lite sten i fina sjön Sparren!
Vilken dag! Benen är riktigt trötta efter dagens dryga 3 mil men själen är glad!