Jag undrar hur många tusen tankar som passerar mitt huvud varje dag? Hur många av dessa är positiva är svårt att veta exakt men med stor säkerhet kan jag säga att de dagar som jag känner mig på topp på alla sätt överväger de nog. Men hur många tankar är inte såna där smygare med fördomar och begränsningar, såna som jag till slut tar för givet serverar sanningar? Du känner igen dem: "jag kan inte" "jag har inte anlag för det" "jag är för kort" "jag är för svag" "jag kommer aldrig lära mig detta" etc. Jag har funderat senaste dagarna hur sådana begränsande tankar påverkar min löpning och har bestämt mig för att närmaste tiden testa vad som är verklighet och vad som enbart är tankespöken. Jag vet att jag inte är snabb som Bolt men jag vill testa och komma fram till vad just jag är bra på i löpningen? Är det halvmara, mara, ultra, terräng, snabbhet, seghet etc. Jag vill gärna utforska varför jag aldrig känner
suget efter att springa en marathon - är det en välförankrad självkännedom eller feghet?
Vad har du för begränsande tankar? Tycker du att det är svårt att sikta mot realistiska mål?
Ikväll testade jag en tanke som ofta återkommer: det är jobbigt med intervaller och backträning. Trots snöstorm gav jag mig ut för min planerade runda. Det kändes som att bli utsatt för kinesisk tortyr när tusen vassa nålar slog mot ansiktet utan avbrott. Och varför blåste det motvinds nästa hela tiden fast jag sprang i en cirkel? Det blev en mycket jobbig runda på oplogade vägar och med inslag av backintervaller. Jag är riktigt stolt över mig själv att när det var som jävligast som lyckades jag plocka fram "hornen" och höra så hårt som mina ben tillät. Jag tänkte snabbhet och teknik och med framfotssättning, höga knän och blick framåt attackerade jag flera backar! Jag var helt slut när jag kom hem, blöt från topp till tå, rödmosig med darriga mjölksyrefulla ben men så glad och lycklig över mitt pass!
It is all in Your head!
