Allt började lördagmorgon i Roslagsbro utanför Norrtälje; 39 förväntansfulla tjejer stod redo på startlinjen. Vädret var perfekt - runt 15 grader och mulet, strimmor av sol nådde oss då och då och gav hopp om ett fint lopp på Roslagsleden. Startsignalen gick och vi började springa. De första kilometrarna på led i gräset och på spångar. Så småningom kom vi ut på en asfalterad väg och då fick jag sällskap av Wanja; vi höll ihop i ur och skur i dryga 4 mil! Kroppen kändes lätt, jag hade valt rätt kläder för dagen och min energiplan såg ut att fungera väl. I ryggsäcken hade jag vatten med Resorb och i småflaskor Perpetuem - en flaska för varje timme. Dessutom såg jag till att fylla på med saltlakrits under tiden, det var gott men fastnade i tänderna så jag hade att göra en kvart efter varje tablett!
Jag och Wanja pratade om ditten och datten, om våra jobb, barnen, hur det är att vara maka, mamma och löpare. Det var som en trevlig fikastund och benen bara sprang - på asfalt, på grus och i skogen. Snart var vi framme vid första vätskestationen där man kunde fylla på med en massa gottigott. Jag tog en bit Snickers och fyllde på med vatten. Jag såg och hejade på Coyntha med sin färgglada lappkjol med sponsoreras namn!
Stämningen var på topp! Alla tjejer hade stora leenden på läpparna.
Snart var vi iväg igen, det var lite segt i början men benen kom snart igång och kändes pigga . Vi sprang nu österut mot Väddö. I Brevik hade några kvinnor en egen vätskestation med hembakta bullar och saft - det var så trevligt! Tack! Snart var vi framme vid Väddö kanal där det pågick en fisketävling, det var oerhört vacker natur där och riktigt njutningsfullt. Några enstaka regndroppar kom men det var fortfarande perfekt löparväder. Vi sprang tillsammans med Nina som aldrig tidigare sprungit så långt som 3 mil och nu sprang med sin cancersjuke far i tankarna; tillsammans sprang vi över bron till Älmsta där nästa vätskestation var. Vi tjoade för Nina - nu hade vi sprungit 3 mil! Jag fick en fin överraskning vid kontrollen - min man och båda sönerna stod och väntade och hejade på mig! Det gav mycket energi men ärligt talat var jag oförskämt pigg och hade inte ont någonstans. Efter kisspaus, lite buljong (ljuvligt) och lite saltgruka och en Snickersbit (haha, vilken kombo!) gav vi oss iväg. Vi tjoade en gång till - nu för mig som aldrig tidigare sprungit längre än 3 mil! Distansrekord. Det var nu jag var beredd på att börja springa med huvudet - det hade jag ju hört att "maran börjar efter 3 mil"! Men ingenting hände - jag var fortfarande motiverad, glad och pigg. Det var lite mulet och började regna av och till när vi sprang genom Väddö och nånstans gick det ganska fel - jag och Wanja i en stund av ouppmärksamhet sprang helt fel. Vid förstod det efter ett bra tag och vände tillbaka men visste inte hur många extra km vi sprungit. Det kändes lite surt och vi blev tysta och lite inbundna. Jag började sjunga och när vi såg Saras rygg framför oss blev vi glada igen!
Nu kom det svåraste partiet på hela loppet - klipporna! Tjo och hej - här var det verkligen inte läge att springa, det gick ju knappt att gå på de hala stenarna som rörde sig, vi fick klättra! Vi träffade Annie som uppmuntrande sa att nu var det bara 4 km kvar till nästa vätskekontroll som vi visste skulle ligga på 40 km! Shit! Nu gick vi in i en mental svacka, vi förstod att vi hade sprungit ca 7-8 km extra! Tyst malde vi bara på och efter nåt som kändes som en evighet kom vi fram till kontrollen som senare skulle visa sig ligga vid 44 km istället! Våra klockor visade nu på dryga 5 mil redan och lite drygt 7 timmar hade gått från starten! Nu regnade det så jag tog på mina sleeves tillverkade av gamla landstingsstrumpor från förlossningen - jag visste att de skulle komma till användning nån gång! Nu började jag springa med Coyntha som hade ganska ont i sitt lår och högra knät. Vi skålade i Ipren och fortsatte bokstavligen över stock och sten ackompanjerade ömsom av havets brus ömsom av melodin från Hemglassbilen! Efter ett tag kändes det lite bättre för Conny och vi kunde öka farten och sprang med 6:30 fart! Bravo! Och rätt som det var, när jag trodde att vi hade ca 1 km kvar var vi i mål! Jag var.... förvånad och ville bara fortsätta att springa. Vilket vi gjorde en liten bit till till stugan Kalaset på höjden i Grisslehamn där det var party - goodiebags, medaljer, kramar, värme, filtar, mat, kaka, kaffe och systerskap! Klockan stannade där på 58,5 km!
Mitt självförtroende är sedan dess enormt - jag har förstått vilken kapacitet min kropp och knopp har. JAG KLARAR ALLT!
Jag vill tacka så många för detta fantastiska äventyr där alla som startade kom i mål!
Tack Annie och Madde för arrangemanget, engagemanget, peppen, bästa goddiebagen! Ni är fantastiska!
Tack sjukvårdarna Erik och Kicki - två leende änglar!
Tack alla som försåg oss med gottigott och vätska!
Tack Göran för support och fina bilder!
Tack Peter och Ingela för att ni var där och peppade!
Tack sistelöparen som gjorde sitt jobb i 11,5 timme!
Tack fastrar och mostrar för god mat och fika i stugan!
Tack ni killar som såg till att vi inte sprang så fel - Niklas och Jörgen!
Tack min fina familj för att ni kom och hejade på mig!
Tack Wanja för sällskapet och allt tjoande i skogen och på klipporna!
Tack Coyntha för att vi gjorde detta tillsammans!
Tack alla som trott på mig och sponsrat mig och på så sätt skänk pengar till Panzisjukhuset!
Tack alla tjejer för en god tävlingsanda!
Tack kroppen för att du höll!
Här kommer Lite bilder:
Finaste medaljen! Foto: Annie Forsmark
Dagen efter med fina blommor från Ia och Katharina! Foto: Göran Sedvall
