torsdag 14 april 2011

En hyllning till kroppen och den kravlösa träningen!

en glad Pladuska i sitt favoritspår i skogen!
Det hände något i Prag. Jag vet inte när, hur och varför men efter Halvmaran som jag sprang på en OK-tid (men ville såklart innerst inne springa 10 minuter fortare!) så försvann plötsligt min prestationsångest. Jag var så nöjd med mig själv och jämförde mig inte med någon annan trots att jag omgavs av en massa jätteduktiga löpare. Sedan dess har jag känt en sådan enorm glädje i att träna och då ffa i att springa. Just en sådan genuin glädje var det länge sedan jag kände. Jag har planerat, varit målinriktad, pressat mig, tvingat mig ut i mörker och minusgrader så länge attjag till slut bara såg mål, PB och kvalitet i all träning.

Efter halvmaran vilade jag nästan en hel vecka från all träning då en förkylning (eller allergi) bröt ut natten efter loppet. Och det kändes OK! Men sedan dess har jag sprungit, styrketränat och yogat med ett stort leende på läpparna! Jag är tacksam och glad för den starka och fina kropp jag har och som lojalt hängt med på allt bus jag hittat på och klarat så mycket fysiskt. Jag är inte mina prestationer. Jag är jag oavsett vad andra gör och vilka bedrifter de än skriver om på sina bloggar. Jag vet nu att min kropp klarar en hel del när jag vill men jag måste inte och som en klok person har skrivit på sin blogg - allt har sin tid även vad gäller träning.

Jag är mycket tacksam för den debatten som Petra har väckt i det här och det här och även detta inlägg på sin blogg! Det fick mig att tänka till.

Jag unnar alla att få uppleva sådan träningsglädje jag haft senaste veckan speciellt idag när jag äntligen fick springa i terräng! Nu blir det mer och mer terräng för min del. Det är där med vinden i håret och gruset under skorna som jag känner mig hemma!

Vilken typ av träning ger dig mest träningsglädje? Tränar du alltid för din egen skull?

måndag 4 april 2011

Halvmaran i Prag - den längre versionen!

Jag har gått med ett fånigt leende på läpparna hela dagen idag. Och sitter här och ler fortfarande. Vilken fantastisk långhelg jag har haft i Prag. Jag har njutit av våren, sprungit min första Halvmara, har umgåtts med underbara vänner och träffat några bloggare IRL. Jag kommer bära dessa första aprildagar länge i mitt hjärta. Men från början. Torsdagmorgon flög jag tillsammans med min goda granne och supporter Ia samt Coyntha och hennes man Göran till Prag. Efter en resa med kollektivtrafiken var vi framme på hotellet Pav som Petra rekommenderade tidigare i vintras. Bra betyg för service och schyssta rum men ffa för centralt läge. Prags centrala kärna består av Gamla Stan, Nya Staden och på andra sidan Vltavafloden (=Moldau!) Mala Strana med finfina borgenHrad. Det är en fantastisk stad, promenadvänlig med en enorm mängd kaféer, ölhak och turistaffärer. Här hade våren redan hunnit långt och vi kunde njuta av lite grönska + blomster. Det var bara att börja med allergitabletterna - detta tog jag inte in i min halvmaraplanering!


De första 2 dagarna gick vi och gick och gick och åkte tunnelbana och spårvagn och såg det mesta kors och tvärs. Inte så smart egentligen med tanke på loppet - man skulle nog sparat lite på fötterna! Det som jag dock avstod från var att äta för mycket tung mat (Knedlicki blev big nono) samt dricka öl. Min målbild under loppet var 2 st stora isiga ölsejdlar så det gällde att spara sig.
Foto: Ia Roth


På hotellet mötte vi urtrevliga Sara med mormor, snabbe Kenth samt söta Petra - så kul att äntligen ses IRL!

På lördagmorgon var det dags. Jag vaknade utsövd om än lite pirrig och förväntansfull. Efter en bra frukost (bacon + ägg+ost) gjorde vi oss i ordning och begav mot startplatsen. Vilken folkmassa det var, och vilken folkfest! Efter att ha lämnat in våra väskor, kissat x flera och kramat vår hejarklack ställde vi oss i startfållan. Nu gällde det. Mitt mål var att ta mig runt på ca 2:10, inte snubbla på kullerstenarna och ffa - ha så kul som möjligt! Det var varmt - ca 20 grader och solen gassade; jag skulle haft keps! Minuterna innan start är svåra att beskriva - stämningen är hög, adrenalinet pumpar och det bubblar av glädje och känslor i bröstet! Så var vi äntligen iväg. Jag försökte hålla mig i skuggan för jag gillar inte att springa i sol och värme, det brukar dra ner min prestation tyvärr. Redan efter ett par kilometer svettades jag floder och längtade till första vätskekontrollen vid 5,5 km. Jag kände mig pigg i benen, inte andfådd - jag sparade på krafterna. Som vanligt, för att orka fram till mål. Vid första vätskedepån stannade jag en stund (kan ej svälja springandes) och drack lite vatten och sportdryck. Sedan fortsatte vi på andra sidan Floden. Puh! Nu var det varmt och mitt hårband tryckte och gav mig huvudvärk. Men jag var stark och tyckte att det hela gick bra. Milen passerade jag på ca 59 minuter vilket var enligt planen OK. Nu passerade vid startområdet där även mållinjen var - de första kenyanskorna spurtade lätt (, de var faktiskt lite medtagna) i mål - jag hade 11 kilometer kvar! På andra sidan floden började kampen. Mellan 12:e och 16:e kilometern var det verkligen tufft - jag kände att jag hade vätskebrist - kände mig luddig i huvudet och benen lydde inte till 100%.
Men jag kutade på och 15 km passerade jag på 1:30 - helt OK. Nu var det bara 6 kilometer kvar och äntligen den efterlängtade vätskedepån. Hällde 2 muggar vatten över mitt överhettade huvud, drack 1 mugg vatten + 1 med sportdryck. Innan hade jag pressat i mig lite gel. Blev snabbt PINKNÖDIG! Och det var KÖ till toan! Efter 2-3 minuter var även detta avklarat och nu gällde det att ta sig i mål. Det som hände nu de sista 4 kilometrarna är jag mest stolt över. Jag har i vanliga fall inte så värst starkt pannben men nu fokuserade jag till 100%: när benen kändes tröga tänkte jag på andningen som flöt fint och tvärtom, jag visualiserade mina 2 stora öl allt oftare och de sista 3 km tog jag en kilometer i taget och ville bara se nästa skylt. De sista 4 km såg jag Coynthas rygg ca 50 meter framför mig och så kom vi i mål! De sista 100 m spurtade jag - var kom alla krafter ifrån? Och direkt efter mållinjen bubblade sådan enorm glädje upp i mig att några tårar trängdes fram. Jag kastade mig i Coynthas armar - JUBEL! Jag fixade min första halvmara (har sprungit denna eller längre distans bara 6 gånger tidigare i hela mitt liv!) på tiden 2:10:14 ! Yes!
Foto: Göran Sedvall
Tack till hejarklacken Göran och Ia vars hejarrop gav mig extra kraft. Tack Conny för all inspiration + support.

Och titta här nere: Det var första delen som var långsammast = jag spar på mina krafter. Kanske vågar jag ta ut mig lite mer nästa gång?

Kanske ska jag springa här igen? Vem vet? Vi firade med god mat + öl direkt efter loppet (öl=kolhydratpåfyllning!) och lite senare med en god om än bullrig middag.

Foto: Göran Sedvall
Vilken dag, vilket lopp, vilken stad! Jag har lärt mig massor till nästa lopp! Och vad blir det för lopp undrar ni? Tja, det får ni se men detta år blir det nog några halvmaror till! ;o)

söndag 3 april 2011

Halvmara i Prag



Lovar en utförlig rapport imorgon!